fredag 18 maj 2018

30 dagar från gnistrande snö till blomsterprakt


Våren började lite försiktigt i Uppsala vid Fyrisån 
Sen kom vi hem och möttes av vårvinter 



Men det dröjde inte länge innan solen och de få varma graderna fick oss att tro på en vår

Tro på att häggen ska slå ut

Blåsippor vid residenset

Ljusa nätter 
Solglitter i älven och nybadade tår


Utflykt till Högsön och Gerds fina höns
Hela ängen är fylld med grönska och de första smörblommorna har nästan slagit ut

Tulpanerna knoppades och slog ut på fyra dagar

Vitsipporna under äppelträdet dök upp från ingenstans

på den trettionde dagen kniper häggen fortfarande ihop sina blommor

fredag 9 mars 2018

Jag har i alla fall förändrats


Nu har jag tagit ett kliv åt ett nytt håll. Mot en plats som jag inte ser än. Det är som att orientera sig med imma på glasögonen. Allt syns men är det vad det ser ut som? Ja, det får jag ta reda på de närmaste veckorna.

När man tar ett steg åt sidan till en annan väg börjar man ofta se bakåt på den gamla gatan. Jag tänker på möten med olika personer som är aktuella idag. Situationer som jag kanske först nu begriper innebörden av.

En sak är hur Gudrun Sjödén inte förstår hur hon borde lyssna på sina kunder och inte framstå som tondöv. Det var likadant när hon skulle svara på varför hon inte skriver och säger samer som det heter utan använder det nedsättande ordet lappar. Då var det på samma sätt alla andra som har fel och hon har rätt.

Det är tråkigt att se.

Andra saker som jag har funderat över är Luleå kommuns intresse för Teknikens hus, ett vetenskapligt äventyr för elever i alla åldrar. Idag finns huset ute på Luleå tekniska universitet. Det ligger där för att det är meningen att alla elever ska få kontakt med universitetet. Då ville ingen ha verksamheten inne i stan, liksom ingen ville ha universitetet nära centrum. Nu vill kommunen ta över Teknikens hus och placera den centralt. Ingen talar om att idén om att alla barn skulle få en relation till universitetet var bärande när Sveriges första tekniska äventyrshus byggdes i slutet av 1980-talet.

När jag tittar ut genom fönstret på snön som faller så tänker jag på alla vetenskapliga föreläsningar som jag lyssnade till för 30 år sen. Alla klimatförutsägelser som gick ut på att vi som bor norr om Öresund skulle räkna med nederbörd och gråväder allt oftare. Vi skulle förlora våra långa, kalla soliga vintermånader i norra Sverige och få minst dubbelt så mycket snö som på 1980-talet. Minst tredubbelt med regn och väldigt få arktiska dygn med temperaturer under -20 grader. Men de flesta trodde att detta skulle ske efter 2030. Inte nu.

Har förändringen skett redan nu?


Jag har i alla fall förändrats sedan dess när denna bild togs.










































onsdag 3 januari 2018

Vi far österut i vinterland

Tre timmar och 45 minuter är det mellan solens uppgång och nedgång idag. Jag blir alldeles yr av ljusbrist mellan varven. De dagar när snön öser ner och molnen ligger som ett lågt tak över skogen då är det som om dagen försvinner. Igår for vi österut och hämtade en tavla som Hanna Kantto har målat. Vi hann precis till gränsen innan mörkret la sig tungt över Torneå. Tur att det finns riktiga konditorier med hett te och kaffe så att vi vaknade till.

Julbelysningen och alla skyltar på Rajalla hjälper upp bristen på dagsljus.

måndag 4 december 2017

Ljuset når över trädtopparna

Tjuvholmssundet 
Det är så svårt att begripa, så svårt att förstå. Ja, att det finns människor som begränsar sitt liv till att se allt det som är mörker. Jag kan begripa att de som drabbas av vårt underfinansierade pensionssystem känner sig helt lurade. Att de som jobbat nästan hela sina liv för sen bli sjuka också känner sig oroliga och undrar hur deras liv ska gestalta sig när de får så små pensioner. Men varför söka svaren där de inte finns? Det är inte de som har det ännu sämre som påverkar våra pensioner det är ett beslut om att lyfta pensionssystemet, under krisen på 1990-talet, ur statsbudgeten och att sätta avgifterna så låga att ett helt yrkesliv inte räcker till att få mer än en mycket låg pension. Det var bara ett parti som röstade mot, vänstern.

Jag tänker ofta på att man måste se både och. Se att solen skiner trots att den knappt når över trädtopparna klockan tolv den andra december. Se att trots att måttet är halvtomt så håller det på att fyllas med hopp om att vi kommer att märka en förändring efter #metoo.

Detta trots gamla vita män som skräms och skäms  av att de kvinnor som de har tafsat på berättar om hur de äcklades.  Att de opinionsbildare som har mörkret som en snuttefilt som de viftar med framför sig, äntligen börjar förstå att deras affärsidé inte håller. Att deras spöken inte vill skrämmas mer. Anne Heberlein fick inte tillräckligt med röster för att placeras på valbar plats på moderaternas riksdagslista i Skåne, Katerina Janouch får inte sälja lika många böcker och bubblan kring många manliga konservativa krönikörer går i bitar. Även om en del försöker klistra ihop den igen åt varandra.

Nej det hjälper inte att förvränga verkligheten. Det hjälper inte att skylla på alla andra. Det hjälper inte att dela upp oss i olika människoraser, eller religioner. Vi är alldeles för lika.

Förra veckan fick ärkebiskop Antje Jackelén mig att vilja lämna svenska kyrkan. Hon pläderade för att vi ska ha skolor drivna av religiösa samfund. Det tycker hon är bra.

Jag tycker att det är en urusel idé! En riktigt urusel idé.

Det viktigaste i ett samhälle är tillit. Orsaken till att vi i vårt lilla land har lyckats höja välfärdsnivån på bara ett hundra år är att vi känner tillit till stora delar av vårt samhälle. Det hade aldrig gått utan att vi hade kunnat samla oss bakom en idé om att vi tillsammans kan förändra våra liv till det bättre.

Finns inget tillsammans finns ingen tillit. Börjar vi dela upp alla barn i olika skolor beroende på vilken gud deras föräldrar tror på eller hur gott ställt familjen har så finns inget tillsammans kvar.

Då ramlar hela samhällspusslet isär och bitarna kommer aldrig att passa ihop igen. Gång på gång har de ekonomer och samhällsvetare som forskar om varför en så individualiserad nation som Sverige har kunnat skapa ett samhälle som vårt. Deras svar är alltid den svenska skolan, före friskolorna. Där möttes nästan alla. Det var bara någon promille som inte gick till den närmsta skolan.

Då fanns det undervisning i religion för kristna i församlingarna, för judar i den mosaiska församlingen och för muslimer i koranskolan. Men den skedde efter skolan.


tisdag 10 oktober 2017

Besök från söder och konst

Hisnande högt 

 Några dagar i oktober när Maria kom hit.
Vi

 vi for på Kusthotell och gick på SPA

 Vi vandrade vid niporna
Trasselkatten klättrade efter en ekorre
Maria hittade en fin bild som Joakim Karkea har målat.

torsdag 28 september 2017

Har jag slutat skriva?

Jag har nog inte kunnat bestämma mig för om jag ska fortsätta skriva här på min blogg. Tänker vidare och skickar med lite bilder.






torsdag 11 maj 2017

Nu kommer den första artikeln från vitsippesafarin

Resan söderut började med att jag låg och tittade på vitsippor och blåsippor på Blockhusudden. Sen öppnade Thielska galleriet och vi klev in i en av de vackraste utställningarna av porslin och keramik som jag har sett. Den är inte stor men naggande god som man skulle kunna säga med hjälp av en floskel.

Jag älskar konsthantverket och formgivningen av porslin från denna tidsepok. Är det någon mer än jag som minns den enorma utställningen av Gustavbergs praktpjäser på Nordiska museet? Ja, var det där? Det är så länge sen att jag kan minnas fel. Men min hänförelse inför de naturlyriska dekorerna den har jag inte glömt.

I utställningen fanns serviser med svenska vårblommor som skapades för att alla skulle ha råd med vackra föremål hemma, men som var så dyra att producera att nästan ingen hade råd. Gullvivor, liljekonvaljer, vitsippor, blåsippor, tussilago.

Vårens utställning på Thielska visar att Rörstrand och deras formgivare skapar inom samma motivvärld. Inför världsutställningarna utvecklades tekniken. Glasyrer kristalliseras, färgerna blir allt mer lysande och formerna allt oftare fyllda av sensualism. Jo, jag är förtjust. Och väldigt glad att denna utställning visades när vi var i Stockholm.

Jag har skrivit om två utställningar till. Miró som ger mig en ny dimension på vad som går att göra med en linje och en färg. Han verkade långt i från Josef Franks fruktiga blommande mönstervärld. De var samtida. De utgick från samma ismer. De hade samma politiska uppfattning. Men deras verk är verkligen inte samma.

Det är verkligen spännande att se hur gemensamma utgångspunkter kan ge så olika resultat.

Miró finns på Waldemarsudde fram till pingst och Josef Frank på ArkDes, gamla Arkitekturmuseum på Skeppsholmen över sommaren.

Här hemma lyser våren med sin frånvaro. En oändlig radda med vårvinterdagar som är fina men ack så kyliga. Tur att Joakim Karkea Grönberg hade en vernissage på Lindbergs i lördags. Här finns de två enorma akvareller som han målade på teves konsttävling och en del nya akvareller från Junosuando, Kiruna och Luleå hamn.

I övrigt längtar jag till i kväll när vi ska se Dramatens föreställning av Hedda Gabler. Det är länge sen en Stockholmsteater gästade oss.