Det är trettio år sedan Guillaume, Thomas och jag satt i pariserhjulet. Då på den svartvita tiden läste Monsieur och Madame Bouhours om en ny svensk lag i le Monde som de trodde var un poisson d'avril, ett aprilskämt.
Idag påminde en notis i DN om hur länge sen det var. 1979.
Lagen om förbud att aga barn.
Självklar. Aldrig ifrågasatt. En grundsten i ett demokratiskt samhälle.
Men...
När vi kom hem från pariserturen så hade tre par, vänner till familjen samlats på rue Ledion. Alla talade högt och upprört. Deras ord spottades ut med en hastighet som gjorde det nästan omöjligt för mig att förstå vad de sa. Till slut begrep jag. De tokiga svenskarna hade förbjudit alla föräldrar att näpsa sina barn.
Vad skulle det bli för ett samhälle när alla barn skulle kunna göra fel utan att få en smäll i rumpan eller en örfil. Skulle alla vuxna tvingas se på hur barnen smutsade ner sig och slog sönder saker utan att kunna tillrättavisa dem med en smäll.
Till slut höjde jag rösten och sa: Arrêtez, s'il vous plaît!!! Förstår ni inte att inga barn mår bra att ha en åttaarmad piska som hotar i hörnet, en rädsla för att ramla i parken eller en oro för vad som ska hända när de tappat sin vante.
Det var som att hälla bensin över glöden. Brasan tog sig och diskussionen pågick hela kvällen. Alla vuxna fransmän som var i rummet var överens; barn behöver en smäll. Annars blir de inte människor.
Den ende som sa emot i slutet av kvällen, efter många glas Alsacevin, var morfar från Strassbourg. Han, som alltid tog mig i försvar,( hänvisade till att vi var lutheraner bland alla papister och måste hålla ihop) , avslutade kvällen med att lugnt säga till de andra att de nog aldrig skulle vilja få en örfil.
4 kommentarer:
Hittade hit via Evas sajt idag, där hon hänvisade till din upplevelse av aga. Det resonerar så med mina egna upplevelser här i England, där ju också aga forftarande är tillåtet.Jag har ofta känt precis som du -med bankande hjärta har jag gått fram på vårt supermarket och protesterat när barn blir utsatta för våld. Har ju även arbetat med barnmisshandel både i forskningsammanhang och terapi. Men jag slutar aldrig förbluffas över att samhället i sin helhet kan anta hållningen att det är tillåtet att slå barn. Frågan är ofta i mina tankar -tack för att du tog upp den!
Vet ju hur mina franska jämnåriga vänner blivit uppfostrade; med hårda snärtar på huvudet, slag med linjalen på fingertopparna eller en blöt trasa soom kastades i ansiktet om du sov för länge på morgonen... Det som tröstar mig är dock att jag under senare år när jag varit i Frankrike kunnat konstatera att misshandeln minskat, jag ser mindre av det metron och i bussar. Det kanske borde oroa mig än mer, det kanske har flyttat in i hemmen för att föräldrarna har börjat skämmas? Måste också i sammanhanget tala om den psykiska misshandel som jag kan se exempel på här hemma. Sist när jag såg en mamma till rättavisa sin 3-åriga dotter med ord som " vad trög du är" och " det fattar du väl" och "nu lägger du av!! Jag tänker tala om för pappa hur olydig du är!". Den lilla flickan sträckte sig upp för att nå smycken i affären som mamman sjläv stod och fingrade på.
Eva, det var ett inspirerande inlägg som gav mig många tankar nu på morgonen. Tack! Senast jag var i Paris tunnelbana såg jag en pappa sparka sin son, det var fruktansvärt. Likaså det nästan slentrianmässiga örfilandet av barn man kan se på restauranger.
Sofie, Eva och Maria jag hoppas verkligen att alla barn slipper hot och våld. Varken elaka kommentarer eller smällar ger vuxna människor. Det finns alltid ett litet sårat barn kvar som lätt blir stött. Det är som Birgitta, Marias mamma sa en gång till mig för 25 år sen. Barn som får beröm går långt. Tack för kommentarerna.
Skicka en kommentar