Allt är nytvättat. Luften är fylld med syre från nattdimman. Hela landskapet strålar i den gyllene morgonsolen. Älven ligger som ett silvergolv redo för de sista svanarnas avfärd. Allt är stilla när skolbarnen trampar på sina cyklar till skolan denna ljusa oktobermorgon.Här är jag hundra kilometer från polcirkeln och livet är helt vanligt. Det är inte alls som i de där svartvita filmerna vi såg i skolan på 1960-talet. Minns ni filmen om Kyrkbyn och backsvalorna? Alla dessa tjattrande små minisvalor som sitter i jordvallen vid kyrkan från 1400-talet. Tusentals backsvalor som matar sina ungar med nykläckta mygg. Och runt kyrkan syns omålade stugor.
Jag var tio år och var säker på att det var så fattigt i Luleå att ingen hade råd med att måla husen. Det var så fattigt att ingenting störde backsvalorna för ingen människa hade råd med bil.
Skulle någon ha sagt att i det här huset bor jag utan el och vatten; var det så alla levde.
Men det trodde inte bara jag. 1962 vandrar Eyvind Johnson runt i byn där denna gård fanns. Han ser samma brist på modernitet som han mer än 40 år tidigare reste ifrån. Hans anteckningar publiceras i STFs skrift året efter.
Fördomarna om livet bortom storstaden blir inte mindre av att så få av de som har makten att skildra vår samtid tar sig bort från kvarteren runt Mariatorget.
Det är inte bara livet i Norrbotten som ligger i skugga, mediaskugga, ännu färre skildrar livet i de kommuner som finns runt huvudstaden. På Ekerö, 5 kilometer från Brommaplan, finns inte en enda journalist som berättar om vad som händer där.
Ingen har tagit chansen att berätta Ekeröbornas historia och liv sedan 1984. Den enda plätt som ständigt skildras av alla medier är vår kungs bostad, Drottningholm. Men vad händer, hur lever de övriga 29 000 i kommunen vid Mälaren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar