onsdag 14 oktober 2009

Svartvitt

För 25 år sedan var jag en ung journalist på reportage i Paris. Mitterand var president. Hoppet om att han skulle kunna förändra livet för de 23 procent av fransmännen som fick välja mellan mat eller bostad hade försvunnit. Francois Mitterand gled fram i enmansprocessioner, vid Elysséepalatset och nere i Les Landes.
Vid Gare du Nord satt grupper med barn och unga kvinnor och tiggde. I massmedia sas det att de var kidnappade i Jugoslavien av romer. De var i alla fall fattiga och tvingade att få fram pengar.
Idag finns 3 000 hemlösa i Stockholm. Runt 40 i Luleå.
Minns du den första gången som du förstod att det finns många, många hemlösa här?
Jag förstod det 1991 när jag drog barnvagnen genom Humlegården. Där låg det många olika människor och sov en vanlig sommardag.
De psykiatriska klinikerna stängde sina avdelningar, men ingen planerade för att ta emot alla människor som formats av sjukhusrutinerna. Det var som i Paris antingen mat eller bostad, för sjukpensionen räckte inte långt..
Jag som gått omkring och tänkt att det inte var möjligt att vi i Sverige skulle kunna acceptera, att det finns människor utan hem, har fått vänja mig vid att det finns många som arbetar med hemlösa, men nästan ingen som arbetar för att de ska kunna ha ett eget hem.
Vill vi att människor som fallit genom alla skyddsnät ska tigga ute på sta'n? Vill vi att det ska finnas människor som har det så dåligt, att de finns som en påminnelse på gator och torg, för att vi ska akta oss att bli som dem? Jag vill i alla fall inte det. Jag är säker på att vi har råd att lösa de bostadslösas problem.
Det är vad jag vill.

2 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jag brukade tänka som du, då för länge sen i Frankrike, att hemma är det ingen som sover på gatorna, hemma är det ingen som tigger i tunnelbanan, ingen som tigger överhuvudtaget, för vi tar hand om varandra i mitt solidariska hemland. Nu är det som en vrångbild att se det svenska samhällets utslagning, och det skrämmande är att vi vande oss för fort vid något man aldrig får vänja sig vid, att detta rika land inte ska kunna ge alla sina medborgare skydd och tak över huvudet.

Granne med potatisodlaren sa...

Så är det! Vad, gjorde det så enkelt att släppa taget om de mest besvärliga? Tur att det finns fler som ser och inte vänjer sig!