Fredsinsats

Det är verkligen iskallt. Luften innehåller små, små
iskristaller som sticks bara man stiger utanför dörren. Älven är gråsvart med ett stråk av is. Men det är inte tyst. Småfåglarna kvittrar i granen och dyker ner mot fågelbordet. Långt borta på andra sidan mullrar dubbdäcken. Ljudet färdas långt över öppet vatten.
Vi som lever vid älvens strand har aldrig långt till världens konflikter. Många av våra grannar arbetar på "Kronan", i vårt försvar. En av de skadade i Afganistan är släkt med en person som vi känner väl. Våldet bland bergen lång borta blir verkligt i en by mellan Luleå och Boden. Mer genomskinligt än i en storstad.
Ända sen krigen i forna Jugoslavien har jag tänkt på hur jag ska ställa mig till, Natos operationer som vi deltar i, långt innan FN tar beslut om deltagande.
De internationella lagarna och reglerna är en sak, men så tillkommer något helt mänskligt.
Människor som deltar i dessa krig kommer hem med osynliga men.
Det behöver inte explodera bomber för att soldater ska bli skadade. Det räcker att leva under anspänning och under hot i en förläggning mitt ute bland rädda människor.
Jag är säker på att försvaret inte har skaffat de resurser som behövs för att hjälpa de hemvändande soldaterna. Efter krigen i Jugoslavien fanns bara en bråkdel av de resurser som krävdes då.
Unga män och kvinnor upplever outhärdliga händelser. Människor som ska vara föräldrar och leva ett vardagsliv. Kan de uthärda minnena från tiden i stridsområdet?
Det finns en annan aspekt på vad vi säger att vi gör; en fredsinsats. Är det vi gör, vi i det internationella samfundet, en fredsinsats för det afganska folket? Jag vet inte. Jag vet absolut inte om vi utför en fredsinsats, eller vad vi gör?