lördag 26 september 2009

Galleri Syster

Här är alla mina systrar från ateljén.
Igår var det Galleri Syster, världens minsta galleri. Hela den långa korridoren på konstnärernas kollektivvekstad fylldes av människor och en härlig buffé med mat. Jan-Erik Eriksson, Jatte, ställer ut sina nya bilder. En blandning av foto och måleri. Bilder som lite grann påminner om filmer i widescreen från otillgängliga dalar i Klippiga bergen.
Häftigt!
Elsa och Isa var där från Fritzateljén. Sen var många vänner från mitt tidigare liv på plats. Det är så härligt att komma till galleri Syster för det än okonventionellt. Olika disparata stolar i en bullrade korridor och Jatte som visar skioptikonbilder på en ihopfällbar duk. Buffen fylld med god vegetarisk mat och en galette au citron. Två timmar mellan fem och sju på eftermiddagen fyllda av glädje.

fredag 25 september 2009

Simone i mina drömmar


Där på väggen hänger mina tre emaljbilder som handlar om Simone de Beauvoir. Jag gjorde dem i januari 2008 när vi firade 100-årsminnet av hennes födelse.
Inspirationen kom i sömnen. När jag vaknade var det som om allt var klart. Jag åkte till emaljverkstaden och gjorde alla tre på en gång.
Idag hänger de på Galleri Skåda i Luleå mitt emot domkyrkan.
Imorgon ligger de nedpackade igen efter, tre veckor tillsammans med konstverk från alla mina ateljévänner. Då är det slut. Vår informella grupp Fritzateljén har inget mer planerat.
Men Simone kommer igen. Om två veckor finns hon på Bok och bild till allmän beskådan.

torsdag 24 september 2009

Miljöns påverkan

I söndags fick vi möta Anita Haglöf. Ingemar Bergmans hushållerska. En underbar kvinna som lyckades arbeta med den store regissören i åtta år innan hon blev sjuk och fick nog. Hon berättade om hur Ingemar Bergman fyllde sitt liv med regler och måsten för att överleva.
På samma sätt gör min far.(Ordet pappa är inte tillåtet.) Både han och Ingemar växte upp i samma kvarter kring Hedvig Eleonora kyrka. Deras fäder var jämnåriga. Men min far är yngre än IB.
Alla dessa regler om när de ska äta, städa, tömma diskmaskinen, hur kläderna inte får förändras, möblerna inte flyttas och smaken på maten inte förnyas är som en länk till 1800-talet.
Det var "fint" att hålla sig undan andra och hålla sig till regler i början av det förra seklet.
Idag hyllar vi förändringar, då var det oförändeliga högsta status.
Anita Haglöf berättade att det inte räckte med att komma i tid. Hon fick inte kliva in och börja arbeta före klockan hade slagit tre eller, efter. Hon skulle stå utanför dörren och vänta på att den stora visaren hunnit upp till timslaget. På samma sätt är min far uppvuxen. När min farfar skulle möta oss i stan tog han minst ett tåg för tidigt från Näsbypark för att vara säker på att kunna komma in genom dörren exakt på sekunden när vi hade bestämt.
Min farmor räknade mariekexen och capsrunda( runda chokladbitar som lades som pålägg på kexen) när vi drack eftermiddagstea. Och teet beställdes från engelska importen i Malmö. En burk från Ceylon och en från Kina. Teet blandades på samma sätt i minst 50 år.
Samma ovilja inför förändring har min far.
Jag log när Anita Haglöf berättade om hur IB lät henne lämna in de gamla skjortorna på lagning, köpa pullovers i 40-tals modell på Göthrich och beställa likadana strumpor år efter år. Jag ängnade en dag för inte så länge sen med att jaga kalsonger av samma modell som min far haft i 30 år. När jag väl hittade några så köpte vi tio par.
Denna oförmåga att leva med att allt förändras ger stora svårigheter. Det blir som en mur som man ska klättra över för att kunna komma vidare och göra vanliga saker varje dag. All kraft försvinner, olika irritationsmoment upptar hela tillvaron, livet går i stå. (På bilden syns min farmors syster, min pappa som sexåring och min mamma. Profilen högst upp till höger är en äldre dam från Sunderbyn. Bilden gjorde jag får två år sedan.)

Blå tänder och annan teknik

De första små krokusarna i rabatten är fotograferade med min knäppa mobil. De är bevis på att all datorteknik är lätt och rolig idag. Inte tung och krånglig, som när jag satt framför en dator för första gången hösten 1979.
Då ficka vi lära oss programmeringsspråk, nästan niga inför den stora klumpiga skärmen och debattera om skärmen skulle vara brun med gula tecken, eller svart med gröna...
Sen kom ordbehandlare. Jag arbetade på Cii Honeywell Bull, deras ordbehandlare hade sex olika delar som kopplades ihop för att programmen och minnet skulle fungera. Jag översatte manualen och lärde mig ord som primärminne och överlagring.

De första p-datorerna blev billigare . Facit, IBM och vår fina från Taiwan. Den första datorn som alla hade råd att ha hemma. Den kostade en halv månadslön och rymde lika mycket som en enkel mobil gör idag. Vi satt och drömde om datorer som kunde behandla bilder, skicka meddelanden och spela musik.

Så ramlade jag på internet på en kurs i Kalmar. Det första som vi fick se var en kaffebryggare i Boston. Hela världen satt och såg hur kaffet droppade ner genom filtret. Det var början till Skype.

Och nu är det lätt som en plätt att hålla kontakt med de flesta över hela världen. Ingen behöver längta i veckor på brev eller betala förmögenheter för att tala i telefon. Tänk om jag hade suttit på rue Ledion i 14:e arrondissment och kunnat maila, smssa och använt Skype då hade tiden som au pair varit lite lättare.

onsdag 23 september 2009

Om att lagas


Skärvan på bilden hittades för hundra år sedan. Krukmakaren som satt och drejade den levde för mer än 2 000 år sedan. Jag var där och tittade för mer än ett år sedan.
I den lilla staden Grosetti. Huvudort i södra Toscana. På muséet fanns tusentals skärvor från etruskernas tid. Trots det har en arkeolog lagat det ena hörnet. Så var det med många av de vackra skärvorna som prydde glashylla efter glashylla.
En ambitiös arkeolog hade, då för länge sen, ambitioner att visa hur det hade sett ut. När alla fat och krukor var hela. Nu finns det ingen som lagar spruckna kärl. Det finns ingen som tror att de kan laga brustna verk. Det blir bara fel. Det är ingen som tror att vi kan lära oss något av gamla skärvor som står uppradade på nyputsade glashyllor.

Men skönheten som finns i varje krukskärva kan ingen glömma.

Olika avstånd


Nu har jag bott 100 mil från min födelseplats i 24 år. Det är långt att åka dit och hem igen.
Men varje gång vi diskuterar våra resor uppstår en upplevelse av att mina resor är mycket kortare än mina besökares. Det är i och för sig mycket lättare att ta sig till flygplatsen där jag bor, än till Arlanda. Men jag är intresserad av vad som ger min familj och mina vänner uppfattningen av att resorna till mig är längre än dem jag gör till dem.
Ett förslag är, att jag åker till dem för att både umgås och uppleva annat som finns i staden och dess omgivningar. Att jag alltid har massor med möten och ärenden att göra så att tiden där blir sprängfylld av intryck. Livet där går i turbofart, när jag kommer till Luleå-gaten andas jag ut och det infinner sig ett lugn. Den normala takten tar vid.
Det är naturligtvis tvärtom för mina besökare. När de landar kommer de till en talldunge på strandheden där ingen kan ha bråttom. Vi har inga tider att passa. Inga andra måsten än att handla det vi ska äta och dricka. Vi hinner med att se och uppleva allt som vi har planerat utan att öka farten.
Tiden här känns tillräcklig; längre än i storstan?

tisdag 22 september 2009

Korta tankar


Idag har jag mött så många människor som är oroliga. Det kan bero på att jag har varit på byns sjukhus. Det är här jag möter dem som inte kan förstå vad de har gjort regeringen.
De får hela tiden känslan av att det är de personligen som har tagit något felaktigt beslut, eftersom att alla beslut som denna regering tar, vänder sig mot dem.
Riktigt så enkelt är det väl inte? Men det är kanske så att denna regering vill visa att de står på de friska, rika, arbetande medborgarnas sida för att samla upp deras missnöje med de andra.
De som söker arbete, försöker bli friska och de som har så stora svårigheter att de alltid kommer att behöva vårt stöd.
Jag ställer mig frågan om det är nödvändigt, för att överleva som regering, att spela upp denna charad.