lördag 3 oktober 2009

Bilutflykt

Hamnade i min Renault Scenic. Vi rullade sex mil söderut.
Promenerade i den klara höstluften på Storgatan i Piteå. Satte mig på ett retrokafé. Det heter Krokodil och är en kulturoas där både konstnärer, författare och musiker har en öppen scen. Idag var det Pite jazzklubb som stod för den musikaliska underhållningen.
Jag underhölls av två grånande herrar, som diskuterade de kvinnor, som de mött den senaste helgen.
Var de värda att satsa på?
(Jag tjuvlyssnade inte, det gick inte att undgå deras samtal.)
Den ene, som först erkände att han har fyllt 60, började konversationen med: "Jag tycker ju inte att hon kan matcha mig rent intelektuellt. Det känns som när jag låg i Uppsala, vissa kvinnor är gulliga men underklass, hon har säkert en dålig ekonomi."
Den andre grånande mannen lägger till: "Jag blev ett överlägset svin när jag kände att jag var mer kunnig och lärde mig saker."
Den förste avbryter och suckar: "Det förstörde den där djävla Uppsalatiden."
Den andre undrar om de ska flytta upp till scenen en trappa upp.
" Nej! För faan man sitter här och lyssnar gratis, det kostar minst femtio spänn att gå upp och se vem som spelar." Än en gång suckar den förste och skakar på huvudet. "Jag var väl hyggligt begåvad och tjänade lots of cash, hade lätt att få med mig nå´n hem. Men det blev aldrig något på riktigt."
Jag åt upp min pyttemacka med ost och skinka och var inte förvånad; är ni?

Vinden kom från norr

Minus, minus, minus.
Den försvann,
gick upp i
en kall klar
solig
oktoberförmiddag;
dimman.

Och från havet


Den rullade in från Bottenviken och svepte in oss i ett fuktigt kallt suddigt täcke.

Blå timme

Den varade i en kvart, morgonens blå timme. Jag fångade dessa korta minuter i kylan vid älven. Tog på mig alla tjockkläder som fanns i hallen gick ut och tände en ljuslykta. Tystnaden, ljuset och den höga klara luften fick mig att landa här och nu. Inga drömmar står i vägen när morgonen börjar utomhus i minusgrader. Istället kom lusten att ordna inomhus. De rengjorda träden, de gnistrande fälten borde få sin motsvarighet bland bord, stolar och vissnande krukväxter.
Njuter istället vid köksbordet. Nu har hela naturen målats gyllene av den gula morgonsolen i öster. Jag känner mig tudelad. Sorgen när sensommaren byts mot tidig vinter övervinns med hjälp av det skärande vackra utanför mitt flugsmutsade fönster. Det kanske är nog. Dammet kan jag gömma med hjälp av lite svagare glödlampor...

fredag 2 oktober 2009

Fågelbadet

I morse klev jag ut. Tappade andan och tittade på termometern. Minus sju grader klockan halv sex. Hela världen runt omkring gnistrade, alla billyktor lyste upp en silverväg, i stället för den svarta asfalten.
Solen klättrade sakta upp och vid sju var mitt fågelbad isigt när jag skulle plocka in det. Skrapade fram det smälta glaset i botten. Jag gillar verkligen denna skål som är ruffig och på samma gång sirlig. Jag minns fortfarande glädjen när jag plockade ut den ur ugnen. Den svarta leran med den kokta glasyren och glaset som smält till en spegel där bara en liten del av färgen finns kvar.
Det bästa blir alltid till som ett misstag sa min lärare i keramik. Jag håller med honom.

torsdag 1 oktober 2009

Minnesglas


Hittade två små tumlare i skåpet. Glasen fick jag av en försäljare på SAS i september 1981. Då for jag med min arbetskamrat på en Londonresa. Vi två skulle få se den nya Airbusen och spana in hotell dit vi kunde skicka de andra på företaget.
Jag kommer ihåg att jag den ena dagen stod i receptionen på företaget och planerade inför nästa tenta och den andra satt jag i planet och drack champagnefrukost.
Det var så på den tiden. Jobbade man som jag med översättningar, telefax, telex, telefon och resor fick man vara beredd. Beredd på att chefen utsåg mig till att följa med på vår researrangörs kundresa.
Det var ett äventyr att få släppa allt och hamna på lyxhotell vid Hyde Park. Vi fick se allt vi ville och äta fantastisk mat. Vi var på musical, teater och music hall allt var som en dröm för en fattig student. Hem for vi i första klass och det var då vi fick två glas var med SAS-loggan och några små olika spritflaskor att ta med oss hem.
Min arbetskamrat släppte av mig vid Hagaparken där jag skulle hämta min bil. Då i mörkret börjar nästa kapitel...
Bilen står och tjuter för att någon har försökt tjuvkoppla den. Jag släpper allt som jag bär på och rusar fram till folkabubblan vars dörrar står och slår, samtidigt som signalhornet tjuter. Bakom min rygg ser någon vad som händer och snor min resväska. Den var fylld av engelska böcker och billiga klädfynd som nu försvann.
Jag lyckas tjuvkoppla bilen och få slut på alla ljud. Kör sakta hem med en lite kasse i handen som innehåller min två glas och fem små spritflaskor.
När jag kommer fram till Friluftsvägen, i andra ändan av Råsundavägen ser jag hur mitt fönster står och slår. Inne i porten ser jag hur dörren är uppbruten och hur allt som fanns i skåp och lådor ligger uthällt över golvet. Ringer en kompis, hennes pojkvän kommer för att hjälpa mig. Vi slänger och städar och tvättar medan jag gråter och gråter. Sen tar vi hans jätteficklampa modell en halvmeter stor och åker tillbaka till Hagaparken för att se om tjuvarna lämnat väskan i buskarna utanför p-platsen. Det prasslar och låter när vi smyger runt. Vi hittar mina sockor och ett nattlinne men allt annat är försvunnet.
Väl tillbaka i lägenheten somnar jag helt utmattad. Men bara någon timme senare vaknar jag av att bilen stjäls och nu kör en ung full kille iväg med den. Det är det sista jag ser av min bubbla modell 1961. Den härliga spännande resan bleknar bort när jag polisanmäler alla brott som jag var med om. Och när jag anmäler allt till försäkringsbolaget då vill jag helst glömma min oväntade färd till London. Idag är det rätt kul att hitta de två glasen och minnas festen och lyxen och allt det jobbiga som händes sen.

Kallt besök

Ljuset kommer från strålkastaren på vår p-plats. Klockan är snart halv sju och jag var tvungen att hämta allt jag glömt i bilen. Då såg jag att Vinterns drottning strukit med sin hand över bilen. Känns det som om det är för tidigt, är det bara att blunda och hoppas på att solen hinner fram. Då försvinner alla spår till nästa natt. Jag undrar, vad hon skulle ha skrivit med sina iskristaller och om vi kan begripa hur det står till med vårt klimat. På andra sidan huset blommar Mårbackapelargonen i sin blå kruka skyddad av huset.

onsdag 30 september 2009

Det här är min cykel; min dotters och min mans. Vi hade tre lika, men två försvann. En stod på busshållplatsen över natten. Återfanns under broni älven en sommarnatt. Sönderskurna däck och sönderslaget nav ingen räddning fanns. En fick åka på utflykt till Örnäset. Cyklades en hel dag på upptäcksfärd. Ramlade sedan av cykelhållaren i fartens hetta. Låg som en staty i trädgården. Men ingen kunde vrida ramen rätt. Nu finns den på tippen. En cykel står vid väggen och väntar på uppdrag. Det är inte många cykeldagar kvar. I år ska jag försöka komma ihåg att flytta vår enda cykelvän in undan den kalla snön. Då kan vi cykla till byns affär när vägen blir torr om sex månader ungefär.

Öppen morgon

Ljuset vaknar i öster bakom grannens gran. Klockan är halv sex och jag vaknar igen. Det är den femte gången i natt som jag tassar ner för trappen. Har ont, ont och vill bara glömma min kropp. Då är det härligt att följa luftledningarna bort mot det okända. De kommer från alla kraftstationer längs med älven och för med sig ström till alla som bor söderut. Hjälper oss att lysa upp både smala vägar i byarna och ståtliga avenyer i städerna. Längtar efter en promenad i en stad där jag aldrig varit förr.

tisdag 29 september 2009

Frusen sekund


Fryser om tårna när jag står på altanen och följer kattens smygande ner mot älven.
Det är minusgrader och ängarna är vitpudrade av frost. Älven silvrar sig genom landskapet och rönnen kliver fram med sina röda löv. Jag känner mig omfamnad av de gula björkarna när jag vänder min blick mot dem.
De är så intensivt gula att de utstrålar värme och ger mig en känsla av sagobild. Jag svävar i minnet av Elsa Beskows bilder över det frostnupna gräset och katten jamar. I Kiruna faller skvallersnön över den svarta gruvan och Ella ska göra snöänglar.

Riksgränsen


Vi klättrade upp på berget och fann en gammal järnvägsbyggnad, Susanne, Vivvi och jag. Solen sken och klockan var nästan tolv på natten. Luften var fortfarande rå, men nästa dag var vindarna ljumma. Snön glittrade och det var min första dag i fjällen på många, många år. Vi är i Riksgränsen bor i en härlig stuga. Det är juli månad och alla berättar att vi har kommit dit den första sommardagen. Vi har åkt 60 mil med tåget och hamnat i en annan värld. Här finns bara berget, sjön och ett långt järnvägsspår som förbinder den norska kusten med Bottenviken. På hotellet tinar vi upp oss med varma bad när snöflingorna börjar dansa i luften. Nästa dag kliver vi av vid Abisko och målar Lapporten. I det gamla stationshuset sover vi i väntan... Här har all snö försvunnit och det kommer stora regndroppar ner på våra akvareller. Bussen rullar längs med Torneträsk och stannar först vid Kiruna C. Vagnarna i tåget är slitna och smutsiga. Vi känner oss renade efter våra dagar i fjällluften. Vi rullar fram förbi myrar och skogar och Murjeksstation. Susanne fick aldrig kliva av; åker i stället taxi till Jokkmokk.

måndag 28 september 2009

Mer sista från trädgården

Nu ska jag slänga mina sista ringblommor. De har stått i min sinktunna och blommat i två månader. Inga fler sallader med blombladströssel, men härliga minnen när tunnan stod i brand med hundratals ringblommesolar. Jag får titta åt öster på den brinnande morgonhimlen och minnas blommorna från sommaren som gick.

Äppellängtan

Mitt sista äpple från trädet vid älvens strand. Det doftar höst och lite vanilj. De var tio som blev äpplen i år. Trädet planterade jag efter tolv års längtan. Första vintern blev det 46 grader kallt. De delar av trädet som fanns ovanför snön frystorkade på 24 timmar. Nu är det fyra nya grenar som bär både blommor och frukt. I år slog vi rekord, trädet och jag. Tio fina äpplen. Jag gödslade, vattnade under torkan och höll tummarna.
Min längtan efter en trädgård fylld av frukträd tog mig till handelsträdgården vid Torneälvens mynning. Här finns det tre olika ryska aplar som ska klara av minusgrader långt under 40. De är avlade under Stalins kampanj för att odla upp hela Sibirien.
Nu står de i min vindskyddade oas och växer. Men det kommer inga blommor och alltså ingen frukt. Jag är så nyfiken på hur både blommorna doftar och ser ut.
Önskar att mina omsorger med gödsel, vatten och vindskydd ska ge dem lust att visa sin fägring nästa sommar. Då har de stått där slutna och avvisande i fem år.
Jag har ropat PRIVET och Ti ljubjo men varken mina Hej eller min kärleksförklaring har hjälpt. Fåglarna har kvittrat, blommorna blommat, gräset har växt, men mina strama ryska äppelträd, de håller på sig.

söndag 27 september 2009

Blå klockor

Blå klockor snubblade jag över på väg till brevlådan. Tog fram kameran och tog en bild. Det bleka höstljuset gjorde att bilden visade vita klockor på grått gräs. Tur att det finns bra bildbehandlingsprogram som kan återskapa det vi ser; blåklockor i grönt gräs en tidig septembermorgon. Nästa gång ska jag ta en bild av vår höstgula värld, för det är inte många dagar kvar innan de små solgula löven ramlar ner och vi får nöja oss med brunt, grågrönt och svart i olika nyanser. Då när träden är bara och det är höstfuktigt i luften hade jag velat ha lite gula löv att värma blicken med.

Lite nostalgi och väderprat


Igår for vi till Boden. Där njöt vi av en glas- och en textilutställning. Körde vidare till Kafé Rävasten fd som det står på skylten. Där blommar malvorna och vi satt ute med vårt tea och våra nygjorda smörgåsar. Rosa malvor, gula björkar, röda rönnar och en ljum vind. Ingen skulle kunna tro att oktober är på väg i nästa vecka. Sommaren lyckas stanna kvar även efter långa kalla nätter.
På bilden står Ulrika Hydman Vallien vid sin Ormkvinna på Tuna. Det är fyra år sedan hon hade huvudrollen vid firandet av designåret 2005. Bilden är tagen den 26:e oktober och det första vintersnöfallet har slutat. Temperaturen har sjunktit till minus tio och Ulrika är stolt över att statyn är placerad i ett vanligt bostadsområde.
På Konstskolan i galleriet har hon avslutat hängningen av sin stora retroperspektiv och hela huset är fyllt av hennes figurer. Invigningen nästa dag är en fest som jag sällan ska glömma.
Jag var elev i ettan på konstskolan och tänkte inte skriva något om Ulrika. Men i och med att ingen annan tog tag i hennes besök så blev det ett reportage om hennes vecka i Norrbotten och hennes liv.
Mysigast var när vi lyssnade till en härlig guide i Gammelstads 1400-tals kyrka och värmde oss med svartvinbärsglögg.