lördag 17 oktober 2009

Ljus

Jag känner ofta en längtan efter ljus.
Ljuslängtan.
Jag blir ofta lycklig av ljus.
Ljuslycklig.
På natten en stjärna, månen och en ensam lykta vid vägen. På sommaren ruset när ljuset aldrig tar slut. På vintern när det vita ljussätter den mörka skogen. Idag när höstsolen speglas i älven. Strålarna som leker i det mörka vattnet. Det blå.
Löven känns inte vissna, luften är frisk, inte rå.
Ljusmys.

Om att definiera sig själv

Vem är du? Var kommer du ifrån? Vem vill du vara?
Det hänger en lapp på anslagstavlan där en person säljer en mamma i mycket bra skick. Behövs hon inte mer?
Det är hon som är vår säkra förälder. Det vet alla som sökt efter varför en sjukdom finns i släkten. Efterforskningar kan leda till att du får veta att din biologiska morfar är en person som du inte känner.
Efter undersökningar är tesen att vart femte barn inte vet vem som är deras far. En orsak är att i vissa kulturer, på vissa platser och inom vissa samhällen är det viktigaste att ett äktenskap leder till ett nytt släktled.
Kunskapen om att män inte var fertila kom sent. Men kvinnorna i bondesamhället visste. De löste problemet på sitt eget sätt. Vårt ursprung på fädernet är inte alltid så enkelt. Men spelar det någon roll?
Vi är vi och det är vi som vet vilka vi är. Det här skrev Eyvind Johnson mycket om. Han var son till ett par som vandrade upp längs med järnvägen. De arbetade som rallare och kocka när den norra stambanan byggdes. Tidigt tvingades han leva som fosterbarn när fadern blev sjuk. Han började arbeta direkt efter sex års skolgång och tog tåget söderut. I sitt författarskap har han undersökt vad som gör en människa. Han hittade inget som talar för att platsen har betydelse, annat än som en startpunkt på en resa mot mognad. Erfarenheten ligger i människor du möter, hur samhället är konstrurerat och vad du gör. Han såg sig som en människa, en europé , en person som stred för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Grinden till barndomen

Överallt finns det en grind som kan öppnas till barndomen. En doft, en sång, ett ljud eller en kvarglömd knapp. Vår hjärna är helt fantastisk som har alla dessa vindlande stigar bakåt i tiden. Stanken från en orenad Amazon sticker i din näsa och du får kliva på i tidshissen. Creedence clearwater revival hörs genom ett fönster och du får trycka på knappen till 1971. Tjutet från tunnelbanan skär i öronen på samma sätt som i Paris metro när du tågluffade 1975. Det är bara att följa med i minnets hiss. Du trampar på den fina knappen i emalj och undrar hur den hamnade på golvet. Det ovanliga mönstret får dig att minnas resan till Wien en vårdag 1977.
Varje lager med flagnande färg på grinden till vårt förflutna har en egen struktur. Vissa nyanser har flagnat, vissa ytor är tomma, men det är mycket som har stannat kvar. Resorna till stranden i en blänkande Amazon, den första kön till diskot i sjuan, oron över att missa tåget till alperna och jätteprtionerna med mjukglass på den fina glassbaren i Wien.

fredag 16 oktober 2009

Skolmogen


Den största undersökningen av utbildningssystemet i Storbrittanien är klar. Den slår fast att idéer om att återgå till betyg från första klass, omdömen i förskolan och mer teori, mindre praktik inte leder till bättre resultat i skolan.
Den poängterar att skolgång före sex års ålder är förödande för eleverna. Att alla har behov av ämnen som bild, musik, idrott och historia. Att all betygssättning leder till att eleverna lär sig mindre. De lär sig att plocka ut vad som kommer på nästa prov, men de får inga kunskaper. Undersökningen visar också att all form av kvarsittning snarare förvärrar situationen för de elever som inte klarar av sin skolgång. Dessutom visar forskarna att det inte är antalet timmar i skolan som ger resultat, utan hur man undervisar. De vill ta bort all undervisning på lördagar.
Vilka slutsatser drar den engelska regeringen av denna stora undersökning av skolan?
Jo, barnen ska börja skolan när de är 4 år. Det ska införas fler betyg. Och varje skola ska betygsättas. Alla dessa förändringar kommer att leda till att färre elever lyckas i skolan och de som går ut kommer att ha snävare och ytligare kunskaper.
Alla inom undervisningsväsendet, skolor, universitet, lärare, skolledare och föräldragrupper vill att skolan ska förändras åt motsatt håll.
De vill ha en skola för alla sexåringar som har öppet fem dagar i veckan. En skola med både matte, engelska och kreativa ämnen.
Hur vill vi att vår skola ska vara i framtiden?
Ska vi ta hänsyn till de forskningsresultat som finns?
Ska Kalle, Pelle och Oskar kliva ut ur skolan med kunskap i bagaget?

Om minnen


Det är inte den svarta kattan Celina, som tassar omkring tidigt på morgonen i djupa mörkret, det bara låter så. Det är det första isande kalla höstregnet som dunkar mot fönstret. Tittar ut genom regndropparna och ser allt som jag glömt ute.
Fyra ihopfällbara solstolar som stått och torkat mot söderväggen och den gamla gräsklipparen. De står där ute i de sista plusgraderna som ett minne över sommaren som försvann. Det är lite som när fans tar sin idol i handen och låter bli att tvätta sig. Plockar jag in allt, så fanns inte sommaren. Ännu är det fem plusgrader och vi har inte sett någon snö.
Idag är det 127 år sedan Emil Kristoffer föddes på gården i Dalby. Han växte upp på sin pappas gästgiveri. Läste till jurist i Lund. Klev på tåget till Stockholm där han träffade Görel Elisabeth. Hon kom från Falun med sin mamma och syster. De blev mina farföräldrar. Emil Kristoffer levde i 94 år, Görel Elisabeth levde i 73 år.
En svart regnig morgon lever de fortfarande i mitt minne. Farfar sträng och reslig i sin hårda stol, farmor som ilade runt och arbetade hela tiden. En film i mitt huvud som visar en förgången och förlegad tid. En av de sista gångerna vi träffades, farfar och jag, sa han beklagande att: Inget är som när jag kom till Stockholm. Jag bodde i korsningen mellan Sveavägen/Kungsgatan i ett tvåvånings trähus. Det var en småstad, alla kände varandra.
Det var en lång parentes om minnen och ursprung.

torsdag 15 oktober 2009

Romantik


Caspar David Friedrich kunde inte ha målat dagens vy bättre. Romantiken strålar från hösthimlen. Gå in på Nationalmuseums hemsida, eller på rikt som barnen säger, och se hur han såg på hösten.

Klimatsmart


Skuggan från spetsgardinernas mönster,
gömmer årens slitage.
Nu kallas det vintage.
Det som slitits genom åren,
det som sparats i garderoben:
Röda korset
Myrorna
Återvinningen
Omtankens varumärken.

Om svartvita föreställningar

Allt är nytvättat. Luften är fylld med syre från nattdimman. Hela landskapet strålar i den gyllene morgonsolen. Älven ligger som ett silvergolv redo för de sista svanarnas avfärd. Allt är stilla när skolbarnen trampar på sina cyklar till skolan denna ljusa oktobermorgon.
Här är jag hundra kilometer från polcirkeln och livet är helt vanligt. Det är inte alls som i de där svartvita filmerna vi såg i skolan på 1960-talet. Minns ni filmen om Kyrkbyn och backsvalorna? Alla dessa tjattrande små minisvalor som sitter i jordvallen vid kyrkan från 1400-talet. Tusentals backsvalor som matar sina ungar med nykläckta mygg. Och runt kyrkan syns omålade stugor.
Jag var tio år och var säker på att det var så fattigt i Luleå att ingen hade råd med att måla husen. Det var så fattigt att ingenting störde backsvalorna för ingen människa hade råd med bil.
Skulle någon ha sagt att i det här huset bor jag utan el och vatten; var det så alla levde.
Men det trodde inte bara jag. 1962 vandrar Eyvind Johnson runt i byn där denna gård fanns. Han ser samma brist på modernitet som han mer än 40 år tidigare reste ifrån. Hans anteckningar publiceras i STFs skrift året efter.
Fördomarna om livet bortom storstaden blir inte mindre av att så få av de som har makten att skildra vår samtid tar sig bort från kvarteren runt Mariatorget.
Det är inte bara livet i Norrbotten som ligger i skugga, mediaskugga, ännu färre skildrar livet i de kommuner som finns runt huvudstaden. På Ekerö, 5 kilometer från Brommaplan, finns inte en enda journalist som berättar om vad som händer där.
Ingen har tagit chansen att berätta Ekeröbornas historia och liv sedan 1984. Den enda plätt som ständigt skildras av alla medier är vår kungs bostad, Drottningholm. Men vad händer, hur lever de övriga 29 000 i kommunen vid Mälaren?

onsdag 14 oktober 2009

Svartvitt

För 25 år sedan var jag en ung journalist på reportage i Paris. Mitterand var president. Hoppet om att han skulle kunna förändra livet för de 23 procent av fransmännen som fick välja mellan mat eller bostad hade försvunnit. Francois Mitterand gled fram i enmansprocessioner, vid Elysséepalatset och nere i Les Landes.
Vid Gare du Nord satt grupper med barn och unga kvinnor och tiggde. I massmedia sas det att de var kidnappade i Jugoslavien av romer. De var i alla fall fattiga och tvingade att få fram pengar.
Idag finns 3 000 hemlösa i Stockholm. Runt 40 i Luleå.
Minns du den första gången som du förstod att det finns många, många hemlösa här?
Jag förstod det 1991 när jag drog barnvagnen genom Humlegården. Där låg det många olika människor och sov en vanlig sommardag.
De psykiatriska klinikerna stängde sina avdelningar, men ingen planerade för att ta emot alla människor som formats av sjukhusrutinerna. Det var som i Paris antingen mat eller bostad, för sjukpensionen räckte inte långt..
Jag som gått omkring och tänkt att det inte var möjligt att vi i Sverige skulle kunna acceptera, att det finns människor utan hem, har fått vänja mig vid att det finns många som arbetar med hemlösa, men nästan ingen som arbetar för att de ska kunna ha ett eget hem.
Vill vi att människor som fallit genom alla skyddsnät ska tigga ute på sta'n? Vill vi att det ska finnas människor som har det så dåligt, att de finns som en påminnelse på gator och torg, för att vi ska akta oss att bli som dem? Jag vill i alla fall inte det. Jag är säker på att vi har råd att lösa de bostadslösas problem.
Det är vad jag vill.

Ommöblerat

Idag har min fina dotter hjälpt mig med html-koden och möblerat om min blogg. Hon kunde inte förstå hur jag kan vara så långsam. För att underlätta hämtade hon ett trådlöst tangentbord och en trådlös mus. Det är hon som har valt och visat hur man gör. Jag har en hjärna som är proppfull av råd och tips. Det ryms inte mycket mer. Men fint blev resultatet.

Makten skaver och gnisslar


Det är på riktigt! C'est vrai. Igår när tidningarna i Paris avslöjade att republikens president Nicolas Sarkozy hade förlänat sin 23-årige son, Jean, ett toppjobb, styrelseordförande och vd för fastighetsbolaget la Defence,(-det största kontorsområdet i Europa), stod han och föreläste på ett gymnasium om vikten av att arbeta hårt.
Det var en repris på vår kungs "stekta sparvar- tal." "Ni som räknar med att lyckas i Frankrike, behöver inte vara född rik eller med kontakter, numera krävs det att ni arbetar hårt och klarar av er examen. Det är detta som ska ge er ett rikt liv."
Jean Sarkozy, hans juridikstuderade son, beklagade sig i radions nyhetsprogram och sa: "Det är bara för att jag heter Sarkozy som folk klagar på att jag har fått ett bra jobb."
Varken far eller son erkänner på något sätt att nepotism är orsaken till den omstridda utnämningen.
Men i parlamentet gnisslar det.
En anonym ledamot (partikamrat med Sarkozy) säger sig känna att en chockvåg drar genom kammaren. Inom utrikesförvaltningen skakar man på huvudet och viskar anonymt om svårigheterna att kunna stoppa korruption i Afrika när presidenten beter sig som en diktator.
Det är inte nytt vatten som rinner under broarna i Paris. Det är samma grumliga gråa sörja som alltid.
När jag var där för länge sen hade jag en bekant som fick betalt som vaktmästare på ett ministerium. Han sa att han ärvt posten av sin far, ( men jag vet inte om det var sant), och att han hyrde ut arbetsuppgifterna till en ung grabb som fick halva lönen. Den andra halvan behöll han. Har inget hänt?
Le Figaro, som står nära presidenten, har inget om denna kris på första sidan. Toppnyheten är att den nya parisiskan personifieras av Inés de la Fressange. Det är som om makten hoppas på, att ingen ser eller hör det som de vill glömma. Att nästa solnedgång ska sudda ut maktfullkomlighet och missgrepp från väljarnas minne.

tisdag 13 oktober 2009

Om att jobba vid sidan om

Ibland stöter jag på unga kvinnor som liksom skäms. Skäms för att de har ett arbete. De arbetar åtta timmar om dagen, men de talar aldrig om den delen av sitt liv. De låtsas att de sköter jobbet med vänsterhanden för att leva upp till drömmen om en hemmamamma.( 4 M vilket ord!)
När de berättar så talar de om att de lagar mat, bakar, städar, samlar ihop barnens kläder, tränar, renoverar, samlas på kafé och sköter om sitt utseende.
Aldrig ett ljud om jobbet, ekonomi, vidareutbildning eller drömmar om framtiden.
Jag undrar så om de ska orka leva upp till sin drömbild.
Min erfarenhet är att bullarna får köpas så länge barn och jobb ska pusslas ihop.
Nu när barnen står på egna ben och det finns andrum då skulle jag kunna bli en bullmamma. Det är roligt att baka och sinnligt med den jäsande degen. Idag blev det bullar av den gamla mjölken och en kvarglömd bit marsipan. Men det är fortfarande ett undantag, som doftar i hela huset.

Blå tankar

När klockan hade hunnit bli halv sju gick jag ut och andades. Nattens kyla fanns kvar i luften. Ljuset som målade landskapet blått stannade i fem minuter.
Då hade jag läst om politiker i hela Europa som gör allt för att vi ska förakta dem, och deras ämbete. De kämpar hårt!
Gordon Brown i London som idag ska betala tillbaka 150 000 kronor som han har fått av skattebetalarna. Han är en av många parlamentsledamöter som genom deras uråldriga ersättningsystem krävt pengar som de inte har rätt till.
Istället för att förändra reglerna, och ta en debatt om hur mycket en ledamot ska ha för sitt politiska arbete, har de brittiska politikerna plockat ut kostnadsersättningar. Grumliga krav med kvitton på vad som helst har kommit in till parlamentet varje år. Allt har gömts av en sekretesslag som togs bort i år. Nu får britterna se hur politiker har trixat i alla år för att få ut pengar av dem.
I Paris har Nicolas Sarkozy satsat än mer på sin son. Nu frågar sig de flesta fransmän om det räcker med att födas som son till den sittande presidenten för att utses till olika välbetalda poster i staten och politiken.
Sist men inte minst har TV4 avslöjat att våra riksdagsledamöter inte tar tjänstledigt när de arbetar med annat.
Socialdemokraten Thomas Bodström arbetar som advokat och sitter i rätten samtidigt som han får arvode från skattebetalarna. Hans lön från oss är 55 000 kronor i månaden i rätten tjänar han runt 9 000 kronor per dag.
Andra är hemma med hunden eller sjuka. Gemensamt är att de ser till att de inte får avdrag på arvodet. Inte nog med att de bryter mot de regler som de skapat själva, de urholkar vår tilltro till riksdagen.
De stjäl inte pengar de förminskar demokratin.
Varför kan inte dessa politiker hålla sina tassar från honungsburken? Varför anser de att de har rätten att smutsa ner sitt ämbete som folkvald?
På ett ögonblick förstör de vad människor byggt upp under 120 år. Varför ber de om vårt förakt?

måndag 12 oktober 2009

Inga plusgrader

Idag är den första dagen när solen inte lyckas värma upp luften till plusgrader. Isen har lagt sig på ån. De sista fåglarna for mot söder.
Det är tyst.

Älven berättar

Jag halkar till på frosten där den täcker stenarna vid stranden. Stannar till och lugnar ner mig. Ramlar ner i en tidstunnel där jag står och håller balansen. Tänker på att den unge Carl Linneus har trampat på samma strand en gång. Han flanerade här och sökte efter grödor som skulle kunna ge inkomster till kronan. I sin dagbok från den 25 juni 1732 berättar han om resan mellan Luleå Gammelstad och fjällen. Texten, ( som är på bilden), handlar om hur han hittar den lilla sylörten i vattnet. Han ser Ängskovall och drar slutsatsen att den gula färgen från blombladen ger ett gulare smör. På så sätt skulle den vedartade växten få ett värde. Det gulaste smöret gav det högsta priset.
Dagboken visar att studenten från Uppsala var på kolonialiseringsuppdrag, inte en romantisk upptäcksfärd. Kungen betalade resan, uppdraget var att hitta rikedomar. Anteckningarna börjar i Tönnebro, hela vägen upp till Torneå hittar han olika grödor, hantverk och vid Luleälvens strand en bit malm.
Språket är friskt och teckningarna underbara. Den unge Carl är en god reskamrat när jag strosar här uppe och vill veta mer. Han ger mig lust att upptäcka; livet, litteraturen och naturen. Han har gett mig en blick. Den använder jag ofta.
(tyget har jag skapat som ett minne av hans besök i byn)

söndag 11 oktober 2009

Ett jubileum


Det är trettio år sedan Guillaume, Thomas och jag satt i pariserhjulet. Då på den svartvita tiden läste Monsieur och Madame Bouhours om en ny svensk lag i le Monde som de trodde var un poisson d'avril, ett aprilskämt.
Idag påminde en notis i DN om hur länge sen det var. 1979.
Lagen om förbud att aga barn.
Självklar. Aldrig ifrågasatt. En grundsten i ett demokratiskt samhälle.
Men...
När vi kom hem från pariserturen så hade tre par, vänner till familjen samlats på rue Ledion. Alla talade högt och upprört. Deras ord spottades ut med en hastighet som gjorde det nästan omöjligt för mig att förstå vad de sa. Till slut begrep jag. De tokiga svenskarna hade förbjudit alla föräldrar att näpsa sina barn.
Vad skulle det bli för ett samhälle när alla barn skulle kunna göra fel utan att få en smäll i rumpan eller en örfil. Skulle alla vuxna tvingas se på hur barnen smutsade ner sig och slog sönder saker utan att kunna tillrättavisa dem med en smäll.
Till slut höjde jag rösten och sa: Arrêtez, s'il vous plaît!!! Förstår ni inte att inga barn mår bra att ha en åttaarmad piska som hotar i hörnet, en rädsla för att ramla i parken eller en oro för vad som ska hända när de tappat sin vante.
Det var som att hälla bensin över glöden. Brasan tog sig och diskussionen pågick hela kvällen. Alla vuxna fransmän som var i rummet var överens; barn behöver en smäll. Annars blir de inte människor.
Den ende som sa emot i slutet av kvällen, efter många glas Alsacevin, var morfar från Strassbourg. Han, som alltid tog mig i försvar,( hänvisade till att vi var lutheraner bland alla papister och måste hålla ihop) , avslutade kvällen med att lugnt säga till de andra att de nog aldrig skulle vilja få en örfil.

Trevlig läsning

Nu har jag läst. Läst om läsning. Jag har fått möta Johanna L från Luleå som älskar litteratur som utspelar sig på skolor i New England. (kan det vara klimatet och kylan...)
Varje gång någon av de fem bokhororna berättar om sitt läsande finns det en tråd till hur de upptäckte boken.
Så är det. Om ingen styr och ställer så blir många fler berättelser lästa under livet. Och läsandet blir ständigt pågående. Under mitt läsande liv har jag läst allt från Bröderna Grimm upplöst i tårar till fåniga Lottaböcker. Poesi som berört mig, deckare med stereotypa hjältar och stora berättelser som ger världen ett sammanhang. Trots det kan jag inte låta bli att traggla mig igenom de kyrilliska bokstäverna på lågprissåpan när jag sitter på toa. Orden som bilder lockar. Den enda gång min hjärna sa stopp, det var när jag började på Konstskolan. Då fick min bok ligga vid sängen och vänta. Det tog ett år innan hjärnan kunde ta in både bilden och språket.

Celina tvekar


Hon talar högt varje morgon.
Maten den ska i skålen. Nu.
Dörren den ska vara öppen. Nu.
Hon talar högt om kylig sten.
Prasslar fram mot äventyr.
Hon talar högt.

Minus åtta grader


Klockan är fem.
En stjärna syns i öster.
Frosten knastrar i gräset.
Kylan bränns.