lördag 5 december 2009

Allt är relativt

Idag var det grått. Ljuset försvann redan vid ett. Då satt jag i skolans matsal och njöt av årets första julskinka, julgröt och en saffransbulle. Härligt med julstämning och juldofter.
Nu har det snöat i flera timmar och det ser ut som skumbad i buskarna.
Evas värld har diskuterat vikten av att gilla läget när man inget kan göra för att förändra. Det har jag levt efter idag, Jag har njutit av snön och mörkret. Jag har varit glad för att det bara är någon minusgrad. Jag har levt i nuet och inte sett framåt eller bakåt. Och det hjälpte. Jag är förvånansvärt tillfreds efter en mörk, våt, kall decemberdag.

fredag 4 december 2009

Deja vu

Alla larm i Icabutiken tjuter när jag kliver IN. Jag ska bara ha ett paket smör och lite torsk så jag skyndar mig genom affären. Märker helt plötsligt att jag är förföljd av butiksinnehavaren. Han ropar att jag måste tala om vad jag har som gör att larmet tjuter.
Jag blir bara trött och säger till honom att det är hans problem att larmet är felinställt.
Jag har ingenting. Plockar två paket torsk och ett paket smör. Rusar till kassan så att jag ska hinna hem i tid. Då sitter han där, Icaköpmannen och undervisar mig. Antingen har jag ett larm i kläderna som tjuter för att jag har statisk elektricitet i håret eller så har jag något annat som han inte kan hjälpa.
Jag medger att det slår gnistor om bildörren när jag stänger den i kylan. Det gör det alltid när det är kall, torr luft ute. Han säger att jag måste hålla reda på om jag har larm i mina kläder...
Då åker jag helt plötsligt med nostalgihissen till 1980.
Då jobbade jag i receptionen på CII Honeywell Bull vid Norrtull i Stockholm. Det franska dataföretaget hade på den tiden ett mycket modernt låssystem med magnetkort. Franskt, modernt och okänt för övriga världen.
Jag var på väg hem när jag fick i uppdrag att hämta tio nya magnetkort på posten. De kunde jag ta med mig hem och ta till jobbet nästa dag.
Hämtar paketet hoppar upp på buss 46 och åker till Norrmalmstorg. Har stämt möte med en ny kille, på NK. Glider in i ljusgården längst ner och hör hur alla larm i hela varuhuset,(kanske inte alla men nästan) börjar tjuta. Jag står vid informationen och fattar inte att det är magnetkorten i min väska som triggar larmen.
Men vakten fattar misstankar.
Han kommer hotfullt mot mig samtidigt som min date dyker upp. (Hur kul som helst... )Vakten väser att han vill se vad jag har i väskan och då kommer jag på att jag har paketet med låskort. Jag sliter upp paketet och visar det. Då sätter ännu fler larm igång. Nu är jag svettig, stirrig och arg! Vi öppnar paketet och samtidigt är det någon klok anställd som slår av larmen.
Mitt i tystnaden börjar jag skratta ,(istället för att gråta antar jag). Killen som jag skulle möta skrattar han också, kvinnorna vid informationsdisken också. Vakten lugnar ner sig och berättar att det har hänt att andra kommit med magnetkort som larmat.
Det hände någon gång då och då att jag glömde att jag hade mitt eget kort med mig och att utpasseringskontrollerna larmade, men allt fler företag installerade magnetkort och då fick butikerna ställa om sina larm. Jag blev härdad och vande mig vid att jag larmade lite här och var. Det var kanske därför jag blev irriterad idag. Inga fler larm var den tanke som kom.

Frosten biter


Ull, ylle, fårskinn och tovat, filtat, stickat och vävt. Tur att det finns lamm och får annars hade jag inte kunnat leva här vid älvens strand. Under många somrar gick fåren och betade på strandängarna och höll landskapet öppet. Det var så härligt på morgonen när de hälsade med sina bräkta stämmor. Nu har de flyttat till en annan älv.
Fåglarna har lämnat några nypon till efterrätt. De satt och kvittrade och knaprade på solrosfröna vid uthuset. Men snart kom Celina smygande. Trodde hon. Fåglarna såg direkt vem det var som doppade sina tassar i snön. De skakade på vingarna och hoppade ett steg högre upp på husväggen. När jag kom, skällde Celina på mig och alla talgoxarna flög sin väg. Himlen har små blå fläckar mellan de ljusvioletta molnen. En svag rosaskimrande sol finns där gömd bakom allt. Idag är det tur att frosten biter.

torsdag 3 december 2009

En vanlig torsdag


(Bild ett är de doftande underlägg som jag har tryckt tyget till och sytt. De doftar kardemumma.
Bild två är tagen klockan fem i två idag.)


(Jag slängde en blick ut genom fönstret och såg hur himlen brann. Rusade efter min kamera som fungerar igen. Den frös i morse när det var -13. Var tvungen att ladda om batteriet. Jag har haft lite bildkaos. Bilderna i datorn hamnade på ett för mig okänt ställe. När jag hittade dem var de sammanblandade. Men nu är ordningen återställd. Det är därför ni har fått se bilder från sommaren.)

Det var två parenteser.

Evas värld har berättat denna vecka hur illa hon mår av snö, is och kyla. Idag kunde jag verkligen känna igen mig. Trots ordentliga kläder frös jag om både tår och fingrar. Mindes kalla promenader hem från Solnais i Hagalund när jag var åtta. Hur fötterna var vita och skrek för varje steg och vantarna blöta. Nej, usch!
Här är det snabba svängar; i går plusgrader på morgonen, idag minus tretton. Det känns i kroppen.
Inte konstigt men oacceptabelt i vår värld. Jag har lyssnat på dagens konstiga debatt. En regering som lägger fram lagar som utgår ifrån att alla som är sjuka kan arbeta.
En försäkringskassa som uppmanar sjuka människor att säga upp sig om de inte kan arbeta heltid trots att de är sjuka. Politiker och tjänstemän som skyller på varandra och de sjuka.
Vad heter den där ordföranden i socialförsäkringsutskottet, moderaten Gunnar Axén, som maler på med samma litania oavsett vad han får för fråga, han ger ett förvirrat intryck.
Men han har makt att göra livet till ett ännu större helvete för dem som har svåra kroniska sjukdomar.
Sjukförsäkringen blir en försäkring för de som inte är sjuka, utan för de som är friska och som har en förkylning eller en influensa. Det kanske ska vara så. En försäkring för dem som nästan alltid är friska.
De andra
de får sälja sina bostäder, bilar och annat för att kvalifiera sig för socialbidrag när de är så oskickliga att de är födda med eller får en allvarlig kronisk sjukdom som sätter ner deras förmåga att arbeta hela dagar. Tji fick ni ni som tror att ni har betalat in sjukförsäkringsavgift till en försäkring som gäller alla sjukdomar, den gäller inte din sjukdom i alla fall.
Tänk dessutom på att skaffa dig en läkare som kan skriva ett sjukintyg som försäkringskassan förstår, metastaser i hjärnan, är ingen allvarlig sjukdom enligt deras handläggare.
Jag blir både bestört och ledsen. Arg kan jag inte bli för det är verkligen helt bortom alla etiska regler som jag har levt efter. Jag hoppas att dessa politiker och tjänstemän tar och tänker efter hur vi ska behandla varandra.

Kolsvart


Kolsvart ute. Tanketomt inne. Varför blir det så? Kanske för att jag har försökt använda min andra hjärnhalva? Det händer då och då. När jag skapar med händerna så slutar språket att leva. Det är som om bilderna tar över och att orden står och väntar i en kö för långt borta. Jag når dem inte.
Och så kan det vara tvärtom. Det vita pappret förblir tomt, men orden dansar runt och finns hela tiden nära. Det är inga problem, bara att sträcka ut tanken och samla sig så finns orden där och kan formas direkt.
Igår var det ett samtal i Babel om 2000-talets litteratur. Vad hade skrivits och givits ut? Och vad skulle vi minnas av vad vi hade läst. Aase Berg poet och kritiker sa något som jag tror är sant. Vi har läst mycket och av lust. Men det är inte många böcker som vi kommer att återvända till om tio år. Aase Berg berättade att hon tror att vi vill bli roade snabbt inom en kort tidsperiod och att det har påverkat både utgivningen av böcker, vad som skrivs och hur vi läser. Vad tror ni?
Jag vet att jag har använt trötta sömnlösa nätter åt många böcker som jag vilat i. Tröstande berättelser. Nostalgi. Böcker som inte ger poäng, de ger istället igenkänning.(bilden är från vår utställning på Junkön.Mina små emaljer hänger på väggen)

onsdag 2 december 2009

Glädje

Glad blir man. Idag fick vi veta att grissprutan inte orsakat allt lidande den senaste veckan. Tur. Antibiotika in och feberfrihet i morgon.
Glad blir jag. Jag har hunnit göra några saker som legat och tyngt axlarna en tid. Nu känns det mycket bättre. Gladast är sommartjejerna på bilden. De är 16 år och ska ut på sina första sjobb. Det är sommarlovets första dag och hela tio veckor sommar ligger framför dem.
Samma känsla efterlyses av bägge döttrarna idag. Känslan av att all tid i världen tillhör dem. Det behövs när man kämpar med logaritmer...
Jag bli bara så glad när jag ser gymnasieelever som kan leka.

tisdag 1 december 2009

Utomhuselljuskrona


Ordförklaring...

Sol i fyra timmar, elljuspynt de övriga.

Solen ler över väderkartan. Det betyder fyra timmar över horisonten. Härliga sol, härliga ljus, härliga tider. Vaccineringsinfluensa för femte dagen på raken med över 39 graders feber på eftermiddagen. Ikväll blir det godis och panodil.
På balkongen har dottern smyckat med en ny ljusgirlang och en utomhuselljuskrona. (Vilket ord!). Alla trasiga lampor i belysningen på bron är bytta,(fler än tio). Nu strålar elljusen från oss till alla som passerar på sina kvällspromenader. Det är lite varmare och skönare att gå omkring i mörkret när var och varannan har massor med adventsljus på huset, i fönstren och i trädgården.

Snöglädje

Klockan är åtta
och vintern är blå.
Svanarnas debatt
har bytts mot
plogens skrik.
Skolbussen stannade
i månens sken.
Idag ramlar ettorna och
tvåorna i sina
nya vinteroveraller.
Det gör ingenting.
Vaktis har skottat en
isig backe.
Supersnabbt åker
majjen ner och
tröstar.
Solen syns i öster.

måndag 30 november 2009

Hur var det nu igen?

När Anders braskar, julen slaskar, när Anders slaskar, julen braskar... Hur blir det när det är minus ordentligt på morgonen och plusgradssnöslask(vilket ord) efter tre?

Femton timmar på tåget

Nu är det undersökt. SJ sköter inte sina Norrlandståg. I ett tåg var ARTON toaletter trasiga. Och vid 23 tillfällen i somras var ventilationsanläggningen trasig i tåget. Nu får SJ betala 200 000 kronor till staten för att de inte har hållit den standard som de har lovat.
Tänk dig att åka i ett tåg utan ventilation med ett fåtal toaletter igång när resan tar femton timmar. Bättre att staten hade renoverat vagnarna och låtit SJ betala, än att döma till böter tycker jag.
Högst upp på bilden syns våra kopparkablar till telestationen. I gatan ligger minst tre fiberoptikkablar nergrävda, bredvid varandra. Banverket, kommuner och försvaret bygger på sitt bredband. Det finns obegränsade möjligheter. Det finns gränslösa drömmar om vad ett snabbare nät ska betyda för hela landet. Men ingen har ansvar för att koppla ihop människorna längs med linjen. Lika är det med transporter av gods och människor som inte tar sig fram i bits. Hallå!
Två spår söderut, det är vi lovade! (Stambanan är det ena, kustjärnvägen det andra).
Då får ni tillgång till fjäll, stål, och människor...JUST IN TIME.

Hurves ni?


Vi hurves. Kylan biter, som min mormor skulle ha sagt och tagit fram Niveaburken. Doften av Nivea i vinterkylan är en gratisbiljett till Dalarna. Då, när Nivea hjälpte mot kyla, var milspåret i Tällberg oändligt långt. Men med Nivea på näsan och kinderna, en apelsin i fickan på anoracken och nytvättade lovikkavantar klarade vi av minusgraderna.
Nu har vi hjälp av krämer från Clinique med köldskydd, jackor med dun, handskar fyllda med ludd och skor med fårskinnsfoder.
Men inget doftar, inget kommer att ge oss samma chans till nostalgitripper.
Jag hurves.

söndag 29 november 2009

Två vaccinerade


Två nyvaccinnerade är hemma. En har hög feber, den andra ont i armen. Nästan som en influensa stönar den äldre och har 39 graders feber. Två täcken och fyra panodil senare ler livet igen för någon timme. En sak som är bra säger han med en illspecko blick. Jag kommer att tappa många kilo om detta fortsätter. Tre clementiner är allt jag fått ner. Hon med den onda armen skalar potatis och värmer julkorv till middag. Vi som inte orkade stå i kö för vår spruta, har tagit vara på dagen.

Väntan

Första advent. Klockan är snart nio på morgonen och det är minus tio ute. Hela landskapet är glaserat med en gnistrande frost. Inne lyser adventsljus. Apelsinerna med nejlikor doftar. Bereden väg för herran och Hosianna Davids son ljuder inne i mitt huvud. Alla adventssöndagar genom livet har lagrat förväntningar om hur det ska vara. De sitter i min kropp. Men jag behöver inte göra något, bara vara i lugnet. Tända ett ljus och vila i söndagen.
+-