tisdag 12 oktober 2010

Klockan fem

då började jag jobba. Det var minst fem minusgrader och vinden ven runt knutarna. Inte en chans att jag klev ut för att hämta tidningen i det mörkret. Lindade in mig i en filt och klarade av en stor del av vad jag skulle göra. Kokade varmt te. Tände på en brasa i kaminen och slutade frysa.

Sen kom det vaga ljuset från öster. Då såg jag att vi har sluppit snön. Inte en enda flinga fanns att beskåda.

Solen värmde långsamt upp dagen. Lunch på byakrogen med L. Lång, långsam promenad ner till Grundet, timmeravskiljningen mitt i älven. Där brusade vågorna. Sanden låg i veck. Trampdynorna fick massage när vi tog oss fram över stranden.

Nu lurar solen mig att tro på värme. Men vinden tar kommandot från norr.

Vantar på. Det är tipset inför nästa promenad.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker bildens ljus på himlen är hoppfullt och rofyllt. Det gör så att jag känner tro.

Granne med potatisodlaren sa...

Carina, tack. Det är rofyllt här när solen gåt upp och ingen annan än en tokig "granne" är uppe och jobbar

Jenny L sa...

"Timmeravskiljningen mitt i älven. Där brusade vågorna. Sanden låg i veck. Trampdynorna fick massage när vi tog oss fram över stranden."
Så vackert skrivet Eva och vilken morgon sen! Det syns på bilden att hösten är på väg in i vinter hos dig. Här är det fortfarande höst och det är jag ytterst tacksam över.

Granne med potatisodlaren sa...

Tack Jenny.

Vintern är här. Då gäller det att vara positiv och hitta fina saker ändå. Jag gjorde ett försök i alla fall.