lördag 9 januari 2010

Händigt på radio


Sitter och lyssnar på P1. Vad vore livet utan denna kanal. En nyutbildad slöjdlärare från Göteborg berättar om var han törs sticka. Ja, det är svårt att våga ta fram sin stickning överallt. Det går inte på bussen, men på tåget kan det vara ok.
En genusforskare berättar att det är svårt därför att en man som handarbetar sänker sig i hierarkin.
Han gör något som de underordnade kvinnorna annars gör, därför måste han välja om han vill visa att han stickar.
Detta gäller dock inte virkande snowboardstjärnor. De höjer sin status.
En komisk poäng är att slöjdläraren tog med sig sin stickning när han skulle flyga. Då sågs den som ett vapen. Han fick stoppa ner den igen.
Jag kände igen mig från en resa till Kalmar. Jag höll på med att sticka mohairhalsdukar inför jul och tog med mig min stickning till en kurs i Kalmar.
Praktiskt, tyckte jag. Och på flighten från Luleå till Stockholm reagerade ingen. Men... i det lilla planet mot Kalmar blev personalen rädda. Jag satt där med lila plaststickor och ett fluffigt garn, när både kaptenen på planet och stewarden, kom fram för att gripa min stickning. Den fick åka i cockpit.
Jag hade stickabstinens.
Snowboardsåkare med virkning som specialitet använder sina kunskaper i virkning i sina cv när de söker jobb. Hoppas att arbetsgivaren ser det som en merit.

Med skräck i ögonen

Läste en söndagsintervju med Katarina Wennstam i DN. Hon har skrivit en roman som handlar om mäns våld mot kvinnor inom dramaindustrin. En helt vanlig text.
En text utan några andra pekpennar än den: att ingen vågade berätta om sina upplevelser öppet.
Men texten väckte ett kvinnohat bland läsarna av webb-tidningen.
Jag har sällan sett något liknande. 53 kommentarer och 50 som hånade och bespottade författaren och reportern som skrivit texten.
Det var som att kliva tillbaka före de första reportagen som Maria-Pia Boëthius skrev i Expresssen i mitten på sjuttiotalet, när hon berättade om vilka frågor kvinnor fick/får vid våldtäktsrättegångar. Finns dessa motsättningar i verkligheten? Helt plötsligt känner jag mig inte trygg.
Skräckfilmer kan aldrig skrämma upp mig på samma sätt som dessa kommentarer.

fredag 8 januari 2010

Nu är den slut ...ialla fall för vår vän som kommer nästa år igen.


I mitt huvud hade inget hänt. Julgranen stod där grön, fräsch och vacker. Den doftade. Jag njöt av hur vacker den var. Men sen kom Celina.
Jag tittade ner mot golvet. Barr, barr och barr överallt. Celina verkade inte bry sig först. Men efter ett tag när hon inte fått bort dem ute i snön hördes hennes klagande.
Vi bestämde tillsammans att ha årets julgransplundring. Jag tog fram alla kartonger och kassar. Plockade ner minst 50 olika kulor. Eller pumlor som det heter i Luleälvdal. Mina finaste glaskulor, som fyller 25 år i år, hamnade i den vadderade lådan. Julgransspiran från antikvitetsboden, som jag köpte till min kära man, hamnade i en vacker ask för doftande tvålar.(Den är 56 år i år, han också).
Celina pratade och promenerade runt med svansen högt. Hon ville ha sin godispåse. Jag borde ha ordnat en fiskdamm till hennes ära, tog istället fram hennes bästa godis-Temptations au saumon- tjusigt på franska, vardagligt på svenska, Laxpellets.

Hon var nöjd och barrfri tillslut.

Jag byter påse i dammsugaren och hoppas att alla barren ryms denna gång. Det är den sista. Påsen.

Borde stänga av datorn


Fastnar i Library pressdisplay. Får inte se någon kultursida. Inte någon alls.
Det verkar som om ettorna och nollorna långsamt vandrar längs med ledningarna nu när det är så kallt. Varje sida som jag bläddrar fram stannar i blurr. Varje tidning som jag söker, är full av blanka sidor.
Jag kommer på, att både jag och datornätet antagligen, är lika sega.
Idag ska jag hitta igen storkängorna. De kan ju inte ha vandrat längre bort än till uthuset.

torsdag 7 januari 2010

Hushållsdikt

Sitter här och väntar och stickar
fel
Kaffet i muggen är kallt
Disken är staplad
Tvättmaskinen tömd
Nu är det en kvart kvar
Mad men

Sysselsättningar en midvinterdag


Startar mlle Renault och ser att hennes termometer visar på minus 36.
Njuter en värmande sopplunch i Lailas ateljé.
Fyller kaminen med sammanlagt tre vedkorgar fulla med ved.
Tittar på SKY-news. Det verkar vara värre i Storbrittanien. Vet inte om det är en tröst. Den tekniske chefen i Scarborough ser sorgsen ut när han berättar om att den icke fungerande snöröjningen visst fungerar.
Tänker på Sofie som berättade om hur dåligt det går att köra bil där hon bor. Huvudbilderna visar olika fyrhjulsdrivna stadsjeepar som knappt tar sig fram från p-platserna. Sommardäck?
Hämtar mer ved. Fyller kaminen en fjärde gång. Försöker minska energiåtgången. Tidningarna hotar med att en kwh kostar två kronor.
Gläds åt att solen för första gången i år står över trädtopparna. Det är som om ljuset återkommit från en lång resa.
Borde ta itu med mycket. Mycket litet blir gjort.

Blixtrande kallt

Midvinterkylan blixtrar. All statiskt elektricitet gör mig till en gnistrande docka. Dörrhandtaget i ytterdörren: gnister. Bildörren: gnister. Brevlådan:gnister.
Klappade Celina. Nu gömmer hon sig under soffan. Både hon och jag hoppade högt av stöten. Kikar på termometern: - 32,6 vid älvens strand.

onsdag 6 januari 2010

Jag ser mot söder, bara två små öar sen börjar det stora havet

Blicken sveper över havet. Så här ser det ut allra längst norrut i Bottenviken på den östraste stranden den 6 januari klockan tio i två. Det var minus 27 och blixtrande stilla.

Upphittade minnen

Hon kan väl inte minnas allt det där...Nej det kan hon inte. Men jag håller på att försöka välja bort en massa ur mina minneskartonger. Och helt plötsligt när jag håller en bild eller läser en rad ur mina anteckningsböcker så kommer bilderna och känslorna springande. Det är som om jag öppnar en påse fylld med film från mitt tidiga liv. Därför minns jag.

Tidiga morgontankar

I morse när jag vaknade till det mörka, torra, kalla rantade mina tankar iväg. Jag väntade på att alla skulle komma hem och att jag skulle kunna somna om. Trettondagsafton, den sista hemvändarkvällen detta jullov, då är det fest på stan.
När dörren öppnades och slog igen var det svårt att somna om. Luften är så torr att allt är statiskt elektriskt. Je suis mal dans ma peau, den skaver
Men så rantade mina tankar till en tidigt morgon den sjätte januari för 30 år sedan. Jag väntade på att Annika skulle återvända från Sollefteå.
När hon kom fram var klockan sju på morgonen och den bittra kylan försvunnit från Paris. Det var ilande kallt, men plusgrader, fuktigt och blåsigt.
Vi hamnade på hennes väskor i väntsalen på gare du Nord. Där just då tappade vi lusten för att vara äventyrliga svenskor på vift. Vi längtade bort från alla män som ropade kommentarer. Vi önskade oss en utekväll utan klistriga, slippriga blickar.
Men så kom våra vänner och hämtade oss.
De hade förberett en lunch med mat från Marocko. Kryddor så värmande att vi trots den råa luften började svettas. De oroade sig för att Annika skulle frysa i sitt pigrum i den kalla korridoren högst upp under taket på sjätte våningen. De fixade och trixade så att hon fick bo i en lägenhet, tillsammans med dem.
De hade vana vid att längta bort från vintern i Paris. De hade kommit från norra Portugal och Spanien för att ta sina examina. De var våra vänner som genom sin omtänksamhet gjorde att vi kände oss hemma igen. Vi kunde sitta i en varm atmosfär och känna att vi var bien dans nos peaus. Livet skavde inte längre.

tisdag 5 januari 2010

En omväg

Idag var det så ljust som det kan bli en trettondagsafton vid älvens strand. Då tog jag en omväg från hamnen och havet, ner till Gäddvik och Gäddviksbron. Jag blev inspirerad av ett brev från Mälardalen. Där bor en vän med rötter på den södra sidan av älven.
Torbjörn Säfve, författaren, som bodde i Luleå på Malmudden kallade ofta de bägge äldre broarna över till den södra sidan för våra två Brooklynbroar. Nu bor han vid ett annat vatten.
Här kommer en VINTERSAGA
precis så känns det när man rullar fram genom det isande kalla snöfyllda landskapet. Kön till Stadspuben finns tyvärr inte mer. Nu köar vi till pubar med irländsk scenografi.

Jag har inte rätt - det finns många rätt

Det finns en sak som jag har lärt mig här i kylan. Det finns många rätt. Många olika sanningar som ändå är sanna. Idag läste jag om kristdemokraternas vårdnadsbidrag i DN. Det blev som många med mig trodde: de kvinnor som har minst att erbjuda arbetsmarknaden, stannar hemma med vårdnadsbidrag. Vilket innebär att deras barn stannar i familjens hem och kommer till skolan utan kunskaper i svenska.
Men man kan också se det som ett bidrag till fattiga barnfamiljer som får 3 000 kronor per barn och månad som de kan köpa livets nödvändigheter för.
Bidraget är utformat så att det inte delas ut till familjer där föräldrarna är arbetsökande med bidrag.
Men en mamma som är arbetslös med flera barn under sex år kan få en högre inkomst genom att ta hem barnen från förskolan, sluta söka jobb, och få vårdnadsbidrag.
Familjer där bägge föräldrarna arbetar har rätt till vårdnadsbidrag om deras barn inte går i en förskola. De kan anställa någon som tar hand om barnen istället. Och mycket riktigt är det flest familjer i invandrartäta områden, och i välbärgade områden som tar ut vårdnadsbidrag.
De är inte många som väljer vårdnadsbidraget i det stora hela. Kristdemokraterna stred för väldigt få familjer.

måndag 4 januari 2010

Musik till bilderna

Här
sjunger Mari Boine. Passar bra till Britta Marakatt Labbas bilder.
Sofia
Jannok sjunger här.

Britta Marakatt Labba




Vi fick följa med i samernas fyra världar. Möta mytologin. Drottningsolen, de tre gudinnorna och följa med in i kåtan. Höra om livet på 50 och 60-talet i samebyn. Hur Britta tillsammans med sina nio syskon flyttade mellan fjällvärlden och skogsdalen. Britta som är född 1951 är den sista babyn som är född under höstflytten i sin by. Varje textilt verk flyttar oss in i Britta Marakatt Labbas värld av sagor, verklighet och myt. Får ni chansen åk till universitetet i Tromsö och möt 24 meter samiskt liv. Varje tråd, varje stygn, varje bild vibrerar av liv.

På bilderna ser ni applikation och broderi. Bilden i mitten är ett broderat sikskinn.

Tips: blogga istället

Här är länken till Jane Birkin när hon sjunger Elise. Varje gång jag går runt byn med min Ipod blir jag lätt om hjärtat när jag hör hennes innerlighet.
Det behövs när man får veta att unga konstnärer som söker jobb för att försörja sig inte kan ha egna hemsidor om de vill lyfta a-kassa. Hade de varit unga män som har två jobb till exempel en arbetslös metallare som har extraknäck som deltidsbrandman, hade de kunnat fortsätta med jobbet på Räddningstjänsten. Men nu när de söker jobb inom vården samtidigt som de arbetar med sin konst på kvällar och helger,( d v s när de inte springer som timvikarier inom vården), får de inte visa sina bilder på nätet.
De regler som slå undan fötterna för konstnärer är samma som gäller för egna företagare. Det är inte meningen att de som är arbetslösa ska kunna tjäna pengar på det som de har gjort i det egna företaget.Punkt. I och för sig är det inte troligt att någon kan försörja sig på att visa sina bilder på nätet, men i teorin finns det en chans.
Men blogga får alla göra...

Lager på lager


Väldoftande te med smak av apelsinblommor, bergamott och citron finns i koppen framför min dator.
Jag var ute och provade min nya halsduk. Tufft väder idag så det passade bra. Klädde mig i tjugo minuter. Två par långkalsonger, överdragsbyxor, linne, tröja, kofta och päls. Handlovsvärmare, fårskinnshandskar och storstövlar. Halsduk och mössa. Hämtade posten. Klev ner mot stranden men vinden bet i kinderna så jag vände mot söder. Gick till skolan men var helt stelfrusen och fick vända om. Tjugo minuter ute.
Ser det som en träning inför kvällens trip till stan. Britta Marakatt Labba ska berätta om sitt konstnärsskap och jag får skjuts med en granne.

Madmanshalsduk


När nian började sända Mad man i fredags då började jag sticka på min havsblå halsduk. Nu är den klar efter minst 12 avsnitt. Jag såg inte alla som sändes, men många, och förundrades över hur lätt det var att glida ur berättelsen. Den var så smooth att jag glömde bort vad som var på gång och tänkte på kläderna, hur de bodde, om det fanns strumpbyxor 1962, om svenskar bara slängde skräpet i naturen när de var på utflykt med bilen i början av 60-talet. Jag kunde inte fastna, kanske för att det fanns så lite att haka fast i.
Det känns tomt efter dessa tre da´r med stickningen framför tv:n, inte för att serien är dålig, men den är inte generös. Tur att det blev en halsduk i blått och en början på en lindblomsgrön.

söndag 3 januari 2010

Det är en minut från natt. Klockan är snart kvart i tre. Hann inte ut mer än några meter innan dagen tog slut.
Fastnade med silkesmohairmolnet i soffan. Började tänka på vad vi är och hur vi verkar vara. Mad men på kanal 9 får mig att tänka på hur det skulle vara att leva ett liv i flera lager. Ett lager som är offentligt, ett som är öppet för vänner och ett som innehåller allt. Då kommer jag på det. Idéen finns redan och heter Facebook.
För något år sedan rök jag ihop med en person- hon hävdade att vi alla har flera liv. Att i och med att vi lever i parallella liv kan hon som person drämma till med den ena handen för att skada samtidigt som hon smeker med den andra. Jag hävdade att jag bara har ett liv-vilket innebär att om jag tar avstånd från någon så gör jag det oavsett.
Jane Morén för en diskussion om detta på sin blogg.
Jag är säker på att vi alla mår bättre av att vi menar vad vi säger och gör. Det känns som om ett liv är lättare att leva än flera.

Je suis enfermé par la neige. Insnöad helt enkelt.


När morgonen kom låg snön blåkall överallt. När ljuset visade sig fylldes landskapet av fladdrande snöflingor och ännu mer kyla. Nu är det inte frågan om julsnö, eller vykortsvackert utan om snöhinder. Den lätta torra snön lägger sig tung över de otränade axlarna. Tur att vi känner en man med traktor och plog.