lördag 26 juni 2010

Vispade moln

Det doftar pannkaka i köket. Vi har stängt alla dörrar och fönster för nu kommer årets första åska. På andra sidan älven blixtrar det och dundrar. Vi sitter och ser på solen och åskan. Vinden griper tag i blommor och buskar. Alla fåglar har tystnat. Nere vid älven slår vågorna hårt mot stranden. Men än har inte en enda droppe regn fallit på vår sida.

Midsommar i Kyrkbyn

 Isak och Merja sitter på vår picknickfilt. Det är så härligt att se hur Isak koncentrerar sig trots sorlet från 5 000 andra besökare på årets Midsommarfest.
Största folksamlingen i Luleå säger J. Han jobbar och mina flickor vill inte trängas säger dom.
Isak och jag vi äter av Merjas finska goda midsommarpannkaka. Lyssnar till sommarsång och musik.
 Men det finns annat att göra på Hägnan bland alla gamla hus. Torrdasset är som gjort för att klättra in och ut. Det kul tar aldrig slut.
Nej, midsommar med sol och goda vänner är en evig glädje.

fredag 25 juni 2010

Rostig poesi

 I ett hörn granne med hönshuset står kristyrträdgårdsmöblerna bortglömda. Den vackra rosten, den vädernötta bordskivan, de vildväxande brännässlorna allt utstrålar evigt lugn. Det finns ingenting att göra. Bara vara och njuta.

Det är mitt recept för en härlig midsommarhelg. Bara vara och njuta. Låta allt som händer bli en överraskning.

Tyvärr är jag säker på att jag aldrig kommer att kunna uppfylla dessa goda intentioner. Klockan är bara halv åtta och jag har redan brutit mot dessa helgförväntningar.

Bara vara och njuta är inte riktigt som man ska vara. I alla fall inte om man lyssnar på alla människor runt om. De flesta släpar hem stora kassar med mat. Bakar. Och fixar picknick för hela släkten. Eller...Jag hoppas att det inte är så för alla. Nu i början av sommaren är det nog att hinna avsluta alla projekt och hinna till målsnöret före semestern.
 Jag gillar verkligen att det står saker och bara är. Saker som rostar och förändras av att bara vara. Att de blir vackrare och mer en del av platsen de står på för varje år. Kvarglömda? Kanske inte. Men glömda att vara sig själva.

torsdag 24 juni 2010

Konfliktskapande

 I morse satt jag på trappen med min bärbara och läste om Jerusalems borgmästare. Han vill tvångsförflytta 22 palestinska familjer. Riva deras hus. Och skapa en park.
Jag hade så svårt att koncentrera mig på texten. Jag kunde inte begripa hur en person skulle kunna vilja skapa ännu en konflikt i Jerusalem. Och runt mitt huvud flaxade några stora svarta fåglar. Som onda omen. Ja, så kändes det. De började gräla och kraxa.
Hela omgivningen fylldes av hårda ord från deras arga näbbar.
De slog sig ner mitt över vägen. Först såg jag två svartvita ilskna skator.


Sen blev de tre. Och då bröt stora fågelkriget ut. De buffade och skrek. De gick runt skorstenen och ylade. Ingenting lyckades. De tredje skatan bara skrattade och trippade lugnt ett steg i taget.












När alla tre tystnat. Då försvann retstickan. Då satte sig det första paret och njöt i solen.



Fiat på parkeringen

Visst är den fin. En drömbil var den när vi åkte till skidbacken med Monicas mamma. Skidorna stack upp ur taket och vi satt i knät på varandra. Bak fanns en korg med termosar med varm choklad. Monicas mamma hade klokt nog en kasse med yllesockor och extra vantar mellan bena. Trångt och lyxigt tyckte vi. Tänk att slippa bära skidorna fem kilometer från busshållplatsen. Tänk att få med sig både skidor, varma sockor och termosen med varm choklad.
Nu är den ett museiföremål. En bil som står utställd som en staty.
Vaniljgul.
Fungerar bäst i varmt solsken.

onsdag 23 juni 2010

Fritz Ohlssonparken behövs

Här spelar och sjunger två unga musiker. En pojke och en flicka spelar schack. Två unga män äter sin lunch mitt i solen. På en bänk sitter två damer i hatt.

Tänk vad bra vi har det som har fått en plats där vi kan mötas i solen på lunchen. Fritz Olssonparken behövs.

Om glädjen med en liten fjäril

Det var en annan luft, ett annat ljus och en liten fjäril som fick mig att tro på sommaren. I morse klev jag ut och upptäckte att den där lite kärva morgonkylan inte var kvar. Istället fladdrade det fjärilar från bärbuskarna till midsommarblommorna. Några av våra gäster med vingar har gett sig av. Det är en annan ljudbild nu när ungarna kan flyga. Men under taket till altanen sitter tre små, små ungar och kippar efter mammas mat. De är aldrig tysta.

Oj, en överraskning!

Den blå tussilagon blev medelhavsturkos i trycket.

tisdag 22 juni 2010

Sverige förändras

Det är bara tio dagar kvar på den allmänna värnplikten. Vad som kommer sen är något helt nytt. En armé som har kriget, och försvaret som yrke. Nu försvinner den plats där alla män möttes under minst sex månader för att tillsammans bli en del av vårt folkförsvar.

Den plats där vårt samhälle skapades i varje ny generation.

Nu kommer vårt försvar att bestå av människor med en utbildning, den i försvaret. Hittills har vi haft ett försvar med alla utbildningar representerade. Henrik Berggren i DN skriver här om denna stora förändring av Sverige.

Måndagsutflykt till Högsön.

Här inne i den fina kvarnen ska jag ställa ut mina bilder under Högsödagarna. Hela byn ställer till med fest och utställning i dagarna tre mellan den 9-11 juli.

I   byagården samlas både kvinnor och män på måndagskvällarna. Där väver många fina mattor och löpare. Igår hade en väv med tagel tagits ner. När väven klipps itu blir det annorlunda och fina grytunderlägg.

I köket finns den gamla järnspisen och den fina kaffeburken framme. Snart kommer alla som kan för att mötas kring fikat.

Detta är en kollega. Ja, hon bor också  med potatisodlaren. De har sparat många hundra kilo potatis till paltfesten som avslutar Högsödagarna. Då kommer 300 personer och äter minst två paltar var. Undrar hur mycket vinterpotatis det går åt då? Minst 250 personer brukar köa för att vara säkra på att få äta palt.

Jag ska planera vilka bilder som ska få hänga på de gamla timmerväggarna. Välkomna.

söndag 20 juni 2010

Till salu

I morgon måste du lägga bud. Ja, imorgon är det sista dagen för att lägga bud på Le Monde. Det krävs runt en miljard för att rädda tidningen från konkurs. President Sarkozy har kallat upp ägarna och låtit dem få veta att han inte vill ha utländska ägare eller ägare till vänster.

Idag ägs Le Monde av anställda, och före detta anställda genom en stiftelse.

För 25 år sedan tillbringade jag en vecka på den politiska redaktionen. Jag fick se hur de rosade artiklarna kom till. Jag fick lyssna på reportrar och krönikörer som disputerat inom det franska systemet med elituniversitet, "Les grandes écoles".

Här hemma hade datorerna kommit in på nästan alla redaktioner, men i Paris fanns inte en enda. När jag frågade om de hade några fick jag till svar: Mais, madame, les ordinateurs c'est quoi pour la journalistique?. Och jag kunde inte svara på vad datorerna var för journalistiken. För då var de bara en bra ordbehandlare. Och på Le Mondes redaktion vandrade alla artiklar från reportern, som lämnade handskrivna anteckningar till en språkutbildad sekreterare, vidare till en redaktör för att slutligen skrivas ut av en sekreterare som var statsvetare. Ingen nyhetsjakt där inte.

Det är nog det som gjort att inga pengar finns kvar. Oron för att låta journalisterna jobba utan ett skyddsnät av sekreterare och redaktörer.

Jag skulle sakna Le Monde som en symbol.

Det var de Gaulle som såg till att den började ges ut samtidigt som Frankrike blev fritt från den tyska ockupationen 1945. Den ersatte Le Temps en tidning som tyskarna gjort till sin. Le Monde har varit en självständig röst och är en av tre europeiska tidningar, de andra två är The Times och Frankfurter Allgemeine Zeitung, som står för den bästa journalistiken.