Det är 25 år sedan jag vandrade på vardagsgator i snömodden på väg till tunnelbanan. Lika länge sen jag kände mig som om jag bor, och inte är på besök, här i Sibirien. Konstigt. Vardagsgråhet som hemkänsla. Men det är kanske så, att vanliga dagar med samma arbetsuppgifter och samma bussar att passa känns som just vanliga.
3 kommentarer:
Det är ju också mer grått nu, sedan köldknäppen släppte greppet. Långt från ditt blåvita älvland. Men du har gjort konst även av en vanlig parkering, väldigt vackert!
Ja, vi får försöka se det vackra i det gråa, råa och hala.
Tack Jane. Och Annika jag är så glad när jag helt från ingenstans ser att det är vackert. Mitt i vardagen.
Skicka en kommentar