fredag 27 maj 2011

Frostfras

Det känns kallt vid älvens strand. Det är kallt. Frostfras i gräset och fritt från medkänsla bland vissa chefer i äldreomsorgen. Igår började granskningen av alla felrapporter inom omsorgen i Luleå.

I den första artikeln får vi möta Dagmar som bor ensam och har hemtjänst. När hon blir så dålig att läkaren skriver ett intyg om att hon ska dö, vägrar cheferna inom äldreomsorgen att utöka tiden. Inte ens den sista natten får hon sällskap när hon dör.

Grannarna i Haparanda till PG Isaksson, förre detta ordförande i byggnadsnämnden i Luleå, anmäler att båtskjulet han byggt blev en stuga. Men Haparanda kommun gör ingenting.

En kommun som tidskriften Focus har utsett till länets sämsta. Men är det verkligen så? Jag känner en stor kärlek till den lilla staden på en annan älvs strand. Till det stora torget, den häftiga Sverige-finska folkhögskolan, till Kukkolaforsen och det enorma stationshuset. Där drar historiens vindar in. Tänk att Sveriges största stationshus byggdes för att den ryske tsaren Nikolaj II skulle möta Gustaf V 1918, så kom revolutionen emellan. Lenin hade ju rest förbi på sin väg mellan Schweiz och St Petersburg.



Bilden är från Minerva restaurangen på Sverige-finska folkhögskolan.













Haparanda ligger på gränsen och idag finns det ingenting kvar av det som skilde länderna åt. Tullen är borta och sakta men säkert försvinner de mentala murarna. En politisk fråga som skiljer oss åt är att finländarna har bestämt att de ska bygga ett kärnkraftverk. Men var, det vet vi inte än.

Idag ägs de stora porslinstillverkarna av det finska företaget Iittala. Det finns inte så många serviser att välja på. Förr var det en viktig fråga om vilken servis en ung flicka skulle samla på inför livet. Maria Vedin berättar om sin servis.

Linda Moestam, en av de goda förebilderna inom äldreomsorgen som vi alla är beroende av, fick pris för att hon ställde upp för den kvinna som utsattes för sexövergrepp på ett äldreboende i Luleå. Men hon har inte fått sitt vanliga vikariat i sommar. Nu är hon placerad på ett annat boende, liksom de två kollegor som polisanmälde övergreppen.

Idag och i morgon öppnar många av länets konstnärer sina ateljéer. Jag ska försöka ta mig på andra sidan älven. Där ställer elva olika bildmakare ut.

 I Sandnäset fanns bland många andra Lenita Andersson, Jatte Eriksson, Linnea Henriksson och Anders Alm.

Det är Lenitas bilder som skymtar.

3 kommentarer:

Monika Häägg sa...

Så förfärligt att dö gammal och ensam. Ingen skulle behöva göra det.

kajsastina sa...

Skrämmande bild du beskriver från verkligheten i Luleå, men det är nog likadant överallt.
Jag såg programmet med den här unga kvinnan Linda. Hon var förnuftig och hade empati.
ha en trevlig helg!

Granne med potatisodlaren sa...

Jag tror på att i mindre städer blir missförhållanden mer kända i och med att människorna har fler kontaktpunkter med de som bor på äldreboenden och de som jobbar där. Vid stora städer bor man ju ofta i en annan kommun än den man arbetar i. Därför är det så viktigt att alla som arbetar i offentlig verksamhet med skattepengar har rätt att slå larm utan att någon kan efterforska vem som gjort det. Detta oavsett om arbetsgivaren är kommunen, landstinget eller ett företag. Annars kommer allt fler missförhållanden att förtigas tror jag.

Ha det bra Kajsastina och Monika. Jag hoppas att ni har sommar, vi har vår.