Om att hålla balansen mellan två kulturer

Jag har varit på Bok och Bild i Kulturens hus igår. Där lyssnade jag till Katarina Kieri. En författare som har ett språk som jag tycker mycket om. Jag vill gärna dela med mig av hennes berättelse.

• Det började med att jag hittade den första meningen. Den som inleder ”Morbror Knuts sorgsna leende”. Som lyder så här:

Med jämna mellanrum kom morbröderna körande från Byn med Ford Taunusen full av skogsdoft och finska.

Det är så Katarina Kieri beskriver hur hennes andra roman kom att handla om livet mellan två språk på väg mellan Byn och Staden.

Katarina Kieri är född och uppväxt i Luleå med föräldrar från Tornedalen. Hon var en fritidspedagog som skrev vid sidan om. Sedan tio år är hon författare på heltid.

• Det känns konstigt att skriva en bok som handlar om tornedalsfinska och bli en representant för det tornedalska. Jag som knappt kan representera mig själv. Men okunskapen om Meän kieli och Tornedalen är stor.

Finlandsvenska är det många som tror är ett språk i nordöstra Sverige.

• Tänk om någon skulle missta sig på brittisk engelska och amerikansk engelska, vilket liv. Men att inte kunna skillnaden mellan den finska som talas i Tornedalen och den svenska som talas i Finland det väcker sällan någon förvåning.

Katarina Kieri har inte själv fått lära sig sina föräldrars modersmål. Men ser sig absolut inte som något offer.

-Det har säkert kommit ut något som är bra. Jag hade kanske inte tänkt så mycket på språk och modersmål, kanske hade jag inte börjat skriva om inte spänningen mellan våra två språk funnits, det olika mellan att växa upp i Luleå och att besöka Tornedalen när det var lov och ledigt.

I romanen är det Karla som balanserar mellan Staden och Byn, som växer upp och får anpassa sig till det traditionella samtidigt som allt förändras.

• Jag läser mycket när jag ska börja skriva en roman. Inför denna bok läste jag om Tornedalen, berättelser som utspelar sig där och en dag hittade jag Ing-Marie Erikssons bok Märit.

Det är en roman som utspelar sig i en by i Jämtland. Den är mest känd för att Ing-Marie Eriksson blev fälld för tryckfrihetsbrott för denna berättelse. Någon granne ansåg att hon förtalat en familj. I Märit finns en plats som är central. Det är högen med spån. Där på spånbacken vid den nedlagda sågen träffas kvinnor och barn när de fyller sina säckar med spån.

• När jag läser mina böcker märker jag att det är snöhögarna i mars som är min spånhög. Platsen där Karla kan njuta av att kunna drömma samtidigt som hon gräver ett hål. Det blir kanske inte den fina koja som hon tänkte sig, men det blir i alla fall ett hål.

Katarina Kieri lever i Norrtälje. Hon skriver krönikor i tidningar, berättar om skrivande och författar böcker för många olika åldrar. Det är sju år sedan hon fick Augustpriset för sin ungdomsbok ”Dansar Elias? Nej!”.