fredag 11 november 2011

Filmjölk överallt

Bussen stannade vid hållplatsen och jag hoppade av. Jag var så glad. Så förväntansfull. Idag skulle jag åka till London för den första gången. På en resa som jag hade fått som uppmuntran. På vägen mot porten möter jag två gamla skolkamrater. Två killar som det inte gått så bra för. De frågar ivrigt var jag ska så här mitt på dagen.

I min naiva glädje berättar jag allt om resan till England.

Efter fyra otroligt härliga och spännande dagar landar vi på Arlanda. En av tjejerna på resan skjutsar mig till bilen. När jag kommer mot parkeringen hör jag hur bilen både tutar och bullrar. Jag förstår ingenting. Men rusar mot bilen. Då ser jag att någon har försökt tjuvkoppla den. Vilket gav som resultat att tutan fungerade hela tiden.

Sliter i sär elledningarna och vänder mig om.

Ingen väska. Bara två kassar kvar. Alldeles tyst. Men någon måste ha stått bakom ryggen på mig och snott resväskan full med kläder.

Tjuvkopplar bilen och kör hem. Där står ytterdörren på vid gavel. Ettan är helt omrörd. Överallt ligger det som fanns i skåp och lådor. Dekorerat med filmjölk. En av grannarna kommer och berättar att inbrottet skett redan samma dag som jag for. Och att låset inte går att använda. Dessutom är det lilla vädringsfönstrat trasigt så att draget får ytterdörren att slå.

Hela den underbara resan till London, hela glädjen över att ha fått uppskattning bara försvann. Nu var det bara att ringa till polisen som kom och tog upp en anmälan. En kompis tog med mig till parkeringsplatsen så att vi kunde leta efter resväskan. Men vi hittade ingenting.
Låset byttes. Jag jobbade vidare på samma arbetsplats till en dag i mitten maj nästa år. Då kom jag hem till en lika rörig lägenhet. Samma kladd från filmjölk och denna gång hade allt som fanns av värde förvunnit från rummet.

De två poliserna som kom hittade flera fingeravtryck. De kunde bindas till mina skolkamrater som jag pratade med före resan till London. När de tog in dem till förhör var de höga som hus. Och förklarade bägge inbrotten med att de hade större behov än jag, för det hade kommit nytt heroin till stan.

Det här hände för mer än 30 år sedan. I Solna/Sundbyberg. Men känslan av att ha blivit nedsmutsad. Att någon trampat på mig, den kan jag fortfarande känna. Vad var jag, vad fanns kvar?

Nu har många människor i Luleå fått sina hem invaderade av tjuvar. Då får jag samma behov av att skaffa mig tjocka väggar, stora starka lås och låsa in mig. Vilken tur att en städerska på Örnvik hittade en tjuvgömma så att några får sina saker tillbaka.

Jag saknar ett av de smycken som försvann, då, för 30 år sedan. Ett minne av min fina mormor. Nu hoppas jag att många får sina minnessaker tillbaka. Läs mer här.


2 kommentarer:

Jane Morén sa...

Eva, när jag läser din text kommer ett minne från länge sedan tillbaka: hur min bil stals på 20 minuter medan jag gjorde ett ärende, i bilen fanns min fina fuskpäls jag tyckte så mycket om och även idag kan sakna ibland. Efter en vecka hittades bilen sönderkörd. Efter reparation kom den tillbaka, men känslan fanns där, av att den var nedsmutsad.

Granne med potatisodlaren sa...

Ja, det är för djävligt att någon tar sig in och förstör så mycket.