lördag 25 juni 2011

Midsommar

Det är väl bara som det ska vara. Sol, mygg, åska och regn. Sill, grillat, egen sallad, tårta med jordgubbar och kaffe i kvällssolen.

Men där borta i de vindlande minnenas korridorer är det en annan midsommar som vill bli påmind. En äng med massor av blommor, barn och vuxna. Gröna gräsfläckar på knäna. Badet i Borgmästarviken och de vuxna som en gång om året hoppar runt och är små grodor. Smygandet runt lägerelden på stranden där de som är äldre pussas. Lyckan över att kunna cykla utan att någon vuxen är med. Och rädslan för mörkret bland buskarna i enebacken. Då är det tur att det bara är några meter kvar innan jag är hemma.

Varje år samma firande. Men hur är det för mina barn som firat midsommar lite överallt? Vilka är de minnen som de kommer att tänka på när regnet öser ner och det finns en stund att tänka tillbaka? Öland, Gotland, Östergötland, Dalarna eller det traditionella firandet på Hägnan i Gammelstad?

torsdag 23 juni 2011

Fem midsommarblomster får räcka





Jag drömmer så mycket och intensivt nu när nätterna inte finns.

Luleå art biennal

 Solen återvände.
 Förväntningarna var höga.
Utställningen invigdes med tal och såpbubblor.

Sarawut Chuwongpeti, från Bankok har konstruerat en vintervit installation. Jag upplever den som kall. Att knivarna i grenarna står för den vassa kylan. Han som aldrig levt i en Luleåvinter säger det är nästan så han har tänkt. Han ser installationen som hård och vass.

onsdag 22 juni 2011

Art is a physiological need

En skräckupplevelse

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

tisdag 21 juni 2011

Elva lampor

Idag krävs det ljus i köket. Ja, annars tror jag inte på att det är dag. I natt var det lika jämngrått som nu, men då rullade det inga bilar och radion var helt tyst.

När skillnaden är så här minimal då krävs det uppfinningsrikedom. När drömmen om hur en junimorgon ska vara och hur den är skiljer sig så mycket åt då måste jag ta till extraordinära grepp för att inte somna om.

Jag vet att jag slösar men det krävs minst elva lampor för att simulera dagsljus.

måndag 20 juni 2011

Trummande, drippande, droppande grå morgon

Stänkande blött
Vissa dagar blir så där vardagligt grå. I alla fall de som kräver nio lampor i köket för att bli tillräckligt ljusa Då är det tillåtet att tända en eld i kaminen och lyssna till nostalgimusik. Här är en regnsång som jag gärna återvänder till. En annan är fylld av romantik.

Både musik, doften från en regnvåt syren och det intensiva gröna får mig att glömma att det är kyligt och rått.

Den här är det bara bara att sjunga med i. Då börjar jag alltid att le och glömma att mina fötter är våta och att jag har glömt mitt paraply. Och sen är det bara att dansa till Rihanna.

söndag 19 juni 2011

Rosenrasande

Jag har sällan läst en så arg, rasande och förbannad författare som Mons Kallentoft i Den femte årstiden. På varenda sida finns ilskan närvarande. Ilskan över sakernas tillstånd. Han utmanar oss som tysta bara ser på. Som inte tar ställning och som vänder ryggen till. Vi som sitter där på 40-årsmiddagen och skojar glatt trots att den som sitter mittemot har missbrukat sin ställning.

Ja, jag är skyldig, liksom de flesta som bär på lite social fernissa.

Berättelsen är en uppgörelse med fackledare som går på porrklubb, polischefer som torterar och utnyttjar unga flickor, jurister som inte utnyttjar alla medel för att utreda brott mot kvinnor och ojämlikheten i vårt folkhem.

Den femte årstiden är den femte boken om Malin Fors, utredare hos kriminalpolisen i Linköping. Ett Linköping där klasskillnader är tydliga mellan de som arbetar på Cloetta och de som är födda in i Östergötlands godsägarklass. Malin Fors är en nykter alkoholist, med en tonårsdotter och ett nytt förhållande med en kirurg på Universitetssjukhuset. Dottern, Tove, har i den fjärde boken tröttnat på att hennes mamma super och jobbat alldeles för mycket så hon har sökt och fått ett stipendium för att gå på Sveriges mest segregerade internatskola Lundsberg.

Redan här i Malin Fors privatliv finns alla de ingredienser som driver berättelsen framåt. De sociala skillnader och de olika sociala koder som vi alla möter i vardagen. Avståndet mellan de som föds med ett stort socialt kapital och de som kämpar för att skapa ett.

Jo, det är en polisdeckare. Jo, den är fylld med outhärdligt våld. Jo, deckargåtan är inte så svår att lösa.

Men.

Mons Kallentofts patos får hans berättelse att leva. Den vibrerar av ilska över hur vi alla låter Björn Rosengren leva i lugn och ro med sin nya fru på en stor herrgård i Mälaren. Fackordföranden som missbrukade medlemmarnas förtroende och använde deras pengar för att gå på porrklubb. Statsministern Ingvar Carlsson gav honom chansen att få komma igen genom att utse Rosengren till landshövding i Norrbotten året efter. Göran Persson utsåg honom till näringsminister och nu är han rådgivare i Stenbeckssfären.

Han är rent förbannad när han berättar att ingen tog DNA-prov på polischefen Göran Lindberg när han var en av de misstänkta. Då hade polischefen inte kunnat utnyttja fler unga flickor utan åkt fast flera år tidigare.


Kan vi fortsätta vara tysta och titta åt ett annat håll för att konfrontationer i umgängeslivet är pinsamma? Det är väl den frågan som Mons Kallentoft ställer och ger ett svar på.

Jag rodnar när jag tänker på hur jag log och skrattade åt skämten på 40-årsmiddagen här i Luleå. Och jag är arg på mig själv för att Mons Kallentoft hann ge ut sin bok med den titel som jag hade reserverat till min manusbunt i byrålådan. Här är en recension från SVD.