lördag 12 november 2011

Dimmglaserad

Klockan är några minuter före sju och jag glider ut på altanen. Hela världen är glaserad av dimman. Det finns lite blått ljus nere mot öster. Annars är det som att vandra i en iskall frys. Jag halkar runt. På samma sätt som min blogg halkar mellan helt olika ämnen.

Det där hoppandet mellan böcker, samhälle och naturintryck tänker jag på idag. Jag kollar in alla tråkiga miljonärer som själ pengar från oss skattebetalare när Carema utarmar äldrevården. Jag undrar vad de känner när deras namn och ansikten blir offentliga. Jag hoppas att det stör dem mer än vad en genomblöt blöja stör deras stackars patienter. Måtte alla deras aktier bli värdelösa snabbt.

Kolla in dem här.


Denna granskning av äldrevården i Stockholms län ska Dagens Nyheter har all heder av. Carema borde bort. Jag tänker på den kommun där mina föräldrar har bott i mer än 40 år. Där finns det inget val. All vård av svårt sjuka åldringar där tjänar dessa giriga gubbar miljoner på.

Maria Larssson, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Jan Björklund och Annie Lööf ni förordar valfrihet - För vem då?- inte för dem som är sjuka och svaga. Utan för Caremas ägare som kan välja på vilket sätt de misshandlar gamla för att klämma fram ytterligare en miljon.

fredag 11 november 2011

Filmjölk överallt

Bussen stannade vid hållplatsen och jag hoppade av. Jag var så glad. Så förväntansfull. Idag skulle jag åka till London för den första gången. På en resa som jag hade fått som uppmuntran. På vägen mot porten möter jag två gamla skolkamrater. Två killar som det inte gått så bra för. De frågar ivrigt var jag ska så här mitt på dagen.

I min naiva glädje berättar jag allt om resan till England.

Efter fyra otroligt härliga och spännande dagar landar vi på Arlanda. En av tjejerna på resan skjutsar mig till bilen. När jag kommer mot parkeringen hör jag hur bilen både tutar och bullrar. Jag förstår ingenting. Men rusar mot bilen. Då ser jag att någon har försökt tjuvkoppla den. Vilket gav som resultat att tutan fungerade hela tiden.

Sliter i sär elledningarna och vänder mig om.

Ingen väska. Bara två kassar kvar. Alldeles tyst. Men någon måste ha stått bakom ryggen på mig och snott resväskan full med kläder.

Tjuvkopplar bilen och kör hem. Där står ytterdörren på vid gavel. Ettan är helt omrörd. Överallt ligger det som fanns i skåp och lådor. Dekorerat med filmjölk. En av grannarna kommer och berättar att inbrottet skett redan samma dag som jag for. Och att låset inte går att använda. Dessutom är det lilla vädringsfönstrat trasigt så att draget får ytterdörren att slå.

Hela den underbara resan till London, hela glädjen över att ha fått uppskattning bara försvann. Nu var det bara att ringa till polisen som kom och tog upp en anmälan. En kompis tog med mig till parkeringsplatsen så att vi kunde leta efter resväskan. Men vi hittade ingenting.
Låset byttes. Jag jobbade vidare på samma arbetsplats till en dag i mitten maj nästa år. Då kom jag hem till en lika rörig lägenhet. Samma kladd från filmjölk och denna gång hade allt som fanns av värde förvunnit från rummet.

De två poliserna som kom hittade flera fingeravtryck. De kunde bindas till mina skolkamrater som jag pratade med före resan till London. När de tog in dem till förhör var de höga som hus. Och förklarade bägge inbrotten med att de hade större behov än jag, för det hade kommit nytt heroin till stan.

Det här hände för mer än 30 år sedan. I Solna/Sundbyberg. Men känslan av att ha blivit nedsmutsad. Att någon trampat på mig, den kan jag fortfarande känna. Vad var jag, vad fanns kvar?

Nu har många människor i Luleå fått sina hem invaderade av tjuvar. Då får jag samma behov av att skaffa mig tjocka väggar, stora starka lås och låsa in mig. Vilken tur att en städerska på Örnvik hittade en tjuvgömma så att några får sina saker tillbaka.

Jag saknar ett av de smycken som försvann, då, för 30 år sedan. Ett minne av min fina mormor. Nu hoppas jag att många får sina minnessaker tillbaka. Läs mer här.


torsdag 10 november 2011

Utan styrfart

 -Vi har inte sagt att de ska bort, vi har sagt att de ska minimeras, säger kommunalrådet Yvonne Stålnacke, (S), när hon förklarar varför de delade turerna är kvar inom omsorgen. Fortfarande får de anställda jobba mellan 07.00 och 21.00 med en rast på fyra timmar.

Men vad sa hon före valet? Vid två tillfällen sa kommunalrådet att de delade turerna ska bort inom ett år. Både den 4 september 2010 och den 14 september 2010. Alldeles före valet.

Nu har Yvonne Stålnacke knappt styrfart
 Vintern är här sent på kvällen och tidigt på morgonen. Aldrig har det varit så lite snö i mitten på november sedan SMHI började mäta. Normalt borde hela fjällkedjan var täckt.
Isen på bilrutan mönstras av droppet från björken. Frosten på grenarna smälter så snart solen når fram.

onsdag 9 november 2011

Helt magiskt

En gåva till alla oss som lever av att långsamt hitta nya vyer.

Snöbrist eller barmark?

Det är alltid både och. Aldrig bara ett. Nu är det på allvar och vardag. Renägarna, ja, de kan vinna på att snön föll i fjol och inte idag. Det är helt snöfritt från Torneträsk till Haparanda längs med hela Torne älv.

Och de fanatiska skidåkarna får fortsätta rulla vidare och vänta på att få leka i snön.

Gnistrande

Hela världen är ny. Helt annan denna kyliga morgon. Allt känns gnistrande fräscht. Allt har en kappa av små små iskristaller.

I öster sveper solen in det isiga landskapet i  sitt apelsinljus.

Det finns bara en sak som bryter av. Idag är det inversion. Doften, ja, stanken från kommunens stora kompost kryper ner över älven.


tisdag 8 november 2011

Ur ugnen:Arabisk vår


Jag hittade två urgamla vykort som inspirerade mig till att hylla den arabiska våren. Den översta bilden innehåller Kalifens palats i Kairo fotograferat i samband med det första världskriget. Inte mycket till stad när man betänker att det bor 30 miljoner egyptier i Kairo idag.

 Den andra är en bild från vad som blev, när de flesta konstnärskvarternen i Montparnasse hade jämnats med marken.

Påminnelser

De lyser fortfarande, våra tre ljuslyktor, ute på bron. Idag är den fjärde dagen då de påminner om människor som vi saknar.

Jag minns den ruggiga novemberdag för 23 år år sedan då vi begravde min mormor. Blötsnön kastade sig över gatorna på Kungsholmen. I Sankt Görans kyrka fick vi lyssna till vacker musik som tröstade lite grann. Det var aldrig ljust den dagen. Det var tur att vi hade en riktig vinter här uppe. Kontrasten mellan den vita gnistrande snön på Kallax och det grå blöta när jag landande på Arlanda gav den dagen ett tydligare innehåll.

Det är förunderligt hur vissa dagar bara finns kvar i minnet medan många hundra bara har försvunnit. Vi borde kunna minnas en lite stund av våra vanliga dagar. Men det är kanske tur att vi glömmer en hel del, tänk om huvudet fylldes med alla frukostar.


måndag 7 november 2011

Måndagen rodnar

Varje rosa minut är en gåva. En glädje nu när gråheten tagit vid. Nu hittar vi på olika knep att överleva fram till den första snön. Jag har stått i värmen framför emaljugnen och väntat otåligt på nästa gång. Ja, när temperaturen blir så hög att färgerna bränt ut. Hemma har ugnen fyllts med aprikos och hasselnötsbröd. Jag tror att de som fyllde köket med doften av nybakat vann matchen om att liva upp den gråaste höst.