lördag 7 januari 2012

Nu njuter jag

Ja, se det snöar har vi sjungit vareviga dag sedan den 27:e.  Nu har vi fått upp till en meter snö. Hela landskapet är inbäddat i ett glittrande täcke. Det är tyst. Det är en ny, torr mjuk vinterluft. Det finns ingen i hela världen som kan tro att vi har skottat, att vår vän med traktorn har skottat. Jo, om man kommer från rätt håll ser vi att slänten egentligen är en tre meter hög driva.

I detta snöläge gäller det att ha grannar. Grannar som man kan samarbeta med. Då fungerar det mesta.

Det tänker jag på när jag läser om ensamhet och anonymitet i storstan. Det som hela tiden slår mig när jag läser om grannarna i ett höghus på Danviksklippan  är allas skräck för att ha en vanlig kontakt med människor som de inte har kunnat välja själva. Det är som om det är farligare att dricka en kopp kaffe med en granne som vi hamnar bredvid utav en slump, än att ingen kontakt alls ha.

Denna beröringsskräck känner jag igen.

Den finns inte överallt. Jag har i hela mitt liv haft goda grannar som jag har samarbetat med. Vi har vattnat blommor, tömt posten, öppnat för hyresvärden, fixat kvarglömd tvätt i torkrummet, druckit en kopp kaffe och handlat åt varandra när någon av oss haft influensa.

Jag har haft grannar som varit ensamma och pratat mycket, rädda grannar som har kikat ut genom en springa i ytterdörren när vi försökt få dem att släppa in anticimex. Jag har haft grannar som jag absolut inte ville bo nära. Men det är ju så livet är. Vi kan inte välja bort allt vi inte vill se.

När vi var sex sju år fick vi en ny granne i Solna. Hon var hysteriskt ljudkänslig. Vi var ett gäng med ungar som just lärt oss sjunga med i Beatles She loves you. Otänkta barn som njöt av att kunna reta upp den arga tanten.

Vad vi gjorde? Jag blir röd om öronen fortfarande. Vi tog den största radioapparaten och skruvade upp den på max och tog kastruller och trägafflar. Sen sjöng vi med och trummade det högsta som vi kunde.

Slafsjo jäjäjä.

Så kan det också vara att ha grannar.

torsdag 5 januari 2012

Igelkottens tankar

I morse läste jag ett inlägg skrivet av en uppburrad igelkott.

”Gud vad det gnälls på Stockholm. Känns lite som om folk biter den hand som föder en. Men visst, vi i Stockholm är villiga att jobba långa arbetsveckor, betala mesta delen av inkomsten i någon form av skatt och skicka ut den till arbetsvägrande lantisar i alla landets hålor för att vi faktiskt gillar våran stad.” /Erikkkk

Ser ni honom framför er?

Han sitter där i sin bil och köar. En morgon till på väg till jobbet.Alla andra på kontoret har barn som måste hämtas, lämnas och som är sjuka ibland. Men vår vän han är alltid på plats och sitter alltid kvar till sist.

Han har ingen tid att se utanför sin bubbla. Ingen chans att se hur det mest hänger ihop. Han har krypit ihop i försvarsställning. Han har spärrat ut sina taggar. Och då är det inte lätt att uppfatta hur alla dessa skattepengar som skapas i övriga Sverige forsar in i Stockholms län. Ja, Stockholm har den högsta regionalbruttoprodukten. Skam vore väl annat.

Näst högst har vi i Norrbotten. Utan att staten öser infrastrukturprojekt över vårt län. Här får vi nöja oss med järnväg från 1888.

Nu hoppas vi att alla i vårt land kommer att få chansen att känna sig som en del av det hela. Inte som små taggiga bollar isolerade i storstadens anonymitet.

onsdag 4 januari 2012

Kan vi ta på kultur? Eller rent av ta på oss kultur?

Det är en fråga som jag ställer mig idag efter att ha läst kulturkrönikan i NSD skriven av frilansskribenten Åsa Petersen. Ja, hur är det. Är kultur en sak, ett föremål, en pryl som vi kan ta på se i verkliga livet och samla  på i muséer? Eller är kultur de idéer som leder fram till det påtagliga?


När jag klär på mig en vacker sjal som är formgiven av en duktig hantverkare eller konstnär, är det sjalen som är kultur? Eller är det traditionen att använda en sjal för att hålla mig varm som är kultur? Eller är det de tankar som formgivaren har i sitt huvud när sjalen blir till som är kultur?

Europas nordligaste kulturhuvudstad öppnar i Umeå 2014. EU är imponerade över vad denna kommun  presterar och tredubblar sin ekonomiska insats. Näringslivet ställer upp.

 Men än idag har inte den svenska regeringen satsat en enda krona.


De statliga pengarna är en förutsättning. Både för att kunna ro det digra programmet i land och för att få vara kulturhuvustad. Vår kulturminister har istället för att delegera ansvaret till Umeås kulturutövare, lagt ansvaret på institutioner i Stockholm. Utan att skicka med en enda krona.

Under ett år med kultur är det tankarna och idéerna som är viktiga. Det är möjligheten att öppna mötesplatser, scener och utbildningar som ger ett bestående resultat. Och det är där och inte på kontor i Stockholm som vi om vi har tur kan hitta nya idéer och viktiga tankar som vi inte sett förut.





tisdag 3 januari 2012

Jag jagar barr och hon ringer städfirman

Tät snö och mörker. Dålig sikt. Men ett perspektiv som också behöver få finnas bland alla andra. Det behövs många olika utsiktspunkter för att vi ska få chans att se det som egentligen är viktigt. Finns det idag? Ibland skulle jag som tycker om att tala om både och säga. Men inte ofta.

De stora medierna som vi alla möter varje dag har samma infallsvinkel. Nästan jämt. Vilket kan bero på att de som är chefer på dessa redaktioner bor och lever i samma miljöer. De ser inte de problem som uppstår på andra platser i samhället. Ja, för på de platserna finns det inte någon som har makten att berätta.

För våra vardagliga bekymmer ser olika ut.

När jag gruvar mig över dammet under sängen och granbarren i hörnen tänker jag mest på att det är så tråkigt att dra runt med dammsugaren. Försöker komma på bra musik som överröstar bullret från den. Men när jag talar med en gammal bekant i huvudstan är hennes bekymmer helt andra. Hon har bytt städbolag och känner att hon måste vara hemma och vakta de nya städarna. Hon undrar om hon blir lurad och om grannen har valt en bättre städfirma.

När jag frågar henne var vår gemensamma skolkompis tagit vägen förväntar jag mig ett svar, typ, han jobbar med datorer och bor här i stan. Men svaret jag får innehåller både i vilken villaförort han bor och vilken position han har på jobbet. Två markörer som är viktiga. Ja, för dem som bor och trängs i en vilt växande stad. I en värld där man inte har tillgång till nära nätverk.

måndag 2 januari 2012

Höj mysfaktorn

Nu har jag tänt 14 lampor i köket och lyssnar på sommarmusik. Jag är så in i benmärgen trött på alla grålila moln som stänger ute det lilla ljus som vi har. Jag försöker hitta nya strategier för att ta mig runt dessa skymningstider som vi kallar dagar.

Aurora, gryning, skulle det vara om bara molnen släppte fram en enda stråle med ljus. Men denna dag den första riktiga gråvardagen i år vill inte gå till sig. Vi får titta ut på våt snö. Tung snö. Snö som kan bli snögubbar. Snö som kan bli snölyktor. Snö som är bra till att skulptera med. Det är så vi får ta oss fram till nästa ljusa dag. Genom att låta lite kreativitet ta plats i det dagliga. Genom att höja mysfaktorn där lyktorna kan stå i lä från sydväst våtvinden.