"Jag orkar inte, mina krafter är slut, säger hon i min telefon och höjer rösten. Sedan samlar hon sig, säger att hennes familj är splittrad oavsett vad som står i boken.
– Och det var absolut det sista jag ville. Men att anmäla mitt barn för förtal, vad skulle jag vinna på det? Jag tar inte upp den kastade handsken, inte den här heller.
Nej, hon vill inte träffas för en intervju. Hon tänker inte ge några sådana, säger hon, inte till någon. Däremot har hon skrivit ner några rader som hon kan mejla över.
De kommer några minuter senare Tio rader om en vuxen dotter – så förtvivlat korta jämfört med Barnabokens 762 sidor.
Hon börjar med att konstatera att Felicia är 44 år gammal:
Många medelålders människor behöver bearbeta händelser i sin barndom, men gör 
det i regel inte offentligt.
Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället.
Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.
I övrigt har jag inga kommentarer.
Anna Wahlgren"