lördag 27 oktober 2012

Varför har killarna inte rosa?

Idag läser jag en rubrik som jag inte förstår: Varför får inte flickor ha rosa?

Jag trodde i mitt stilla sinne att den relevanta frågan är: Varför får pojkar inte ha alla färger?

Jag kan inte komma på en enda färg som anses fel för kvinnor. Men jag kan komma på många färger som män undviker. Ja, om de inte har en kvinna som älskar dem och föreslår vackra rosa, röda och violetta kläder.

I söndags hade Mikael Niemis nya pjäs om att vara queer i Tornedalen premiär i Pajala. Ja, det är ju så det tornedalsfinska knapsu översätts i modern svenska. Då gjorde Nordnytt en insatts för rätten att vara som man vill. I studion satt Stefan Mikaelsson ordförande i sametinget:
Han berättade att han ofta har nagellack. Vilket inte direkt tillhör de samiska traditionerna. Han betonade att om sametingets ordförande bär queer. Ja, då borde det vara tillåtet för alla samer att vara som de vill och inte som traditionerna tvingar dem.

En sak som min fina vän Anna-Stina har berättat för mig är att de samiska kläderna kan ha den färg som bäraren vill. Det är dekorationerna och formen som bestämmer plagget.

Det får vi veta om vi går och ser Karin Sundvalls fina kostymer som hon gjort till teater, teve och film. Här finns dräkterna som användes när Upproret i Kautokeino spelades in.

De är röda.

 Alla dräkterna är röda och inte blå som vi är vana vid i dag. Varför? Jo, upproret hände innan den franska armén sålde ut sitt överblivna lager med blått kläde till handlarna i Nordnorge.

Så enkelt kan svaret vara på frågan om varför många samer har blått tyg i sina koltar. Men svaret på frågan om varför flickor inte får har rosa kläder är väl. Det får dom, och killarna också.

fredag 26 oktober 2012

Skillnader är bra, eller?

I bland händer saker som man inte kunde förutsäga. I torsdagskväll fick vi som såg SCUM-manifestet på Lillan i Luleå uppleva stora kontraster. Ja, mellan Valeri Solanas text och hovets dråpliga förlovningsfilm. Manifestet utropar ett krav på att alla ska vara vuxna, men den nyförlovade prinsessan avslutar videon med ett barnsligt Tihi. I vilket århundrade lever det nyförlovade paret?

Kanske på 1960-talet när jämställdhet ansågs suspekt. Tänka bara på alla gamla fördomar som Bondfilmerna bygger sina intriger på. Den första "Agent 007 med rätt att döda" skulle vara en skrattfest om inte så många fördomar levde kvar.

Glädje kan många känna nu när det tyska energibolaget Eon drar sig ur kärnkraftsprojektet i Pyhäjoki. Det verkar inte som om det är lönsamt att bygga världens största kärnkraftverk mitt emot Skellefteå när det kostar mellan 70 och 90 miljarder kronor.

Det kanske var en väckarklocka när den tyska regeringen beslutade att den ska avveckla all kärnenergi.

Väckarklockan ringer en timma för tidigt på söndag om vi glömmer bort att det blir normaltid- eller vintertid klockan två på natten mellan lördag och söndag. Sedan 1980 har vi varit med och flyttat klockan framåt på våren och bakåt på hösten för att anspassa oss till övriga Europa. Först var det sommartid i sex månader, nu är det så i sju månader. Varför inte låta oss leva i sommartid året runt?

Att tiden är relativ lär oss Alfons Åberg. Ska bara... gör att ett litet projekt blir enormt. Nu ska Alfons flytta in med Mårrgan och pappa i ett eget hus. Det finns i Trädgårdsföreningen i Göteborg.

Det mesta är orättvist tycker många av Alfons läsare. Barns rättvisepatos förlöjligas ofta. Skillnader är bra, säger många liberala och konservativa tänkare. Men jag undrar om de Kalixbor som får betala i genomsnitt 700 kronor mer på månad för värme, avlopp, sophämtning och vatten än Luleborna tycker och tänker på samma vis.

Hjärtat brister på mig när jag hör att den fega finansministern Anders Borg lämnar över beslutet om avdrag, för privatlektioner till gymnasieelever, till Skatteverket. Vad är viktigast? En skola med resurser så att alla, även de elever som inte har pengar över, klarar av att fullgöra sin utbildning? Eller att avdragsfloran ökar och därmed resurserna till skolan minskar?

Skillnader är kanske bra om man heter Anders Borg. Men varför tar finansministern inte ansvar för beslutet att utöka rutavdraget?


onsdag 24 oktober 2012

Inte en svartvit minut.

Det är häftigt att kliva ut på bron påpälsad och beredd på många kalla grader och upptäcka att det blåser ljumma vindar. Vintern bara försvann,

Det är klart, soligt och blåsigt. Och antagligen inte varmt för evigt. Men en liten stund till får vi känna hur jorden doftar och lyssna till fåglar som kvittrar i björken på andra sidan.

Dessa hastiga, häftiga, och stora hopp mellan årstiderna älskar jag. Mer än tio grader varmare i dag än igår. Mer än tusen fler färgnyanser i naturen.

Inte en svartvit minut.

tisdag 23 oktober 2012

Tack Jonas.

Jag förstår inte att Jonas Gardell orkade. Ja, plocka fram den mörka tid som han levde i i mitten av 1980-talet. Den var mörk. Tung och fylld av rädda vita medelålders män. Och tyvärr de medelålders männen hade redan då makten över media, politiken och alla pengarna.

Sommaren 1985 exploderade deras rädsla i kvällspressen. Då kom rubriker som att:
Inom något år är 40 000 familjer smittade. Vi förstod ju (sic!) att det var mycket värre än om homosexuella var smittade.

På Journalisthögskolan var vi tre studenter som undrade hur pressen och speciellt Expressen byggde upp rädslan för, Aids och homosexuella. Det slutade med att vi ägnade hela vårt specialarbete under termin fyra åt att titta vad som hände och hur det skildrades.

Vi fick uppleva möten med fantastiska människor som berättade om hur de arbetade för att få slut på samhällets uppdelning i vi, och dom. Det var RFSL och sjukvårdspersonal och massor med kloka starka människor som ville att vi som samhälle skulle acceptera alla. Även alla som drabbats av denna då dödliga sjukdom.

 Vi skrev och intervjuade. Vi grät och tappade sömnen. Vi levde av godis och kaffe. Men vi hann skriva vår uppsats om hur man använder enstaka uppgifter för att skapa en skrämmande helhet. Och vi fick redovisa vårt arbete på Publicistklubben i Stockholm. Sen vacklade vi hem.

Snön föll och vi frös. Vi var fyllda av den kyla som alla drabbade bar på. En kyla som fortfarande får mig att huttra när jag ser Jonas Gardells tevedrama. En kyla som jag inte kan värja mig mot.

Därför kan jag nästan inte titta.

Tack för att du kunde skriva Jonas Gardell.

måndag 22 oktober 2012

söndag 21 oktober 2012

Vänd på steken!

Idag fylls jag med energi när jag läser om alla kraftfulla kvinnor som kämpar till tusen procent. Men jag känner mig inte bekväm med vad vi storögt ser som prestationer. Jo, visst är det enormt att ta en världsmästartitel, visst är det stort att vara EU-kommisionär, ja visst är det klokt att ta ett steg tillbaka och tänka på att du måste räcka till. Jag ser flera motbilder till vad vi imponeras av. Hur då?
För att ta det sista först.

Jag läser om en mellanchef på Riksbanken som tar det lugnt något år när barnen är små. Det börjar med att hon säger upp sig för att hennes man inte delar ansvaret för barnen, samtidigt som hon inte kan tänka sig att kräva det. Det slutar med att hennes chef ger henne en tjänst som rådgivare på deltid under något år så att hennes karriär inte ska gå i stå.

Tänk er samma historia med en undersköterska inom hemtjänsten. Tänk er när hon går till sin chef och säger att hon inte hinner med både jobbet och familjen. Tror ni att hon får ett mindre stressigt jobb så att hon orkar med. Hinner med att baka surdegsbröd och ta hand om sina barn?  Det känns inte så, va?

Det är där jag liksom fastnar. Jag söker efter de historier som handlar om politiker och andra som får beröm för att vi satsar på de som verkligen har behov. Tänk i rubriker som att:

"Hon räddade stödet till alla äldre", efter att ha kämpat till hon spydde.

"Hon drev igenom att stödet till Grekland går till grekerna", inte till tyska och franska storbanker.

"De valde att dela på ansvaret för familjen", nu hinner de ha läxläsning med hela klassen. - Våra arbetsgivare tycker att vårt stöd till barnen i kvarteret ger ett mervärde.

"Alla politiker lovar att ställa upp till de spyr", nu ska vi har världens bästa omsorg och skola. Det lovar statsministern i Riksdagen.

Men nej, nej, nej.

Vi får inte chans att heja på de prestationer som är avgörande. Vi får nöja oss med att häpna inför landslaget i fotboll när de kommer igen och vänder på nederlaget till oavgjort.

Tänk om vi som människor kunde samla ihop oss på samma sätt och stötta varandra fram till samma resultat i det verkliga livet.