onsdag 1 maj 2013

Upp till kamp

Var gick du? Det var frågan vi alla ställde när vi samlades på kaféet i Gamla stan.  Det fanns inte en chans att någon lät bli att demonstrera den 1 maj. Först var det förhållandet på arbetsmarknaden, (paragraf 32), som fick oss att samlas och trava iväg. Sen var det kriget i Indokina som skapade ett tvång att demonstrera. Och vi kunde inte förstå att ingen slogs för barnen som varje dag drabbades av drogernas baksidor. Vi tillverkade banderoller med slagord mot denna låtgå-mentalitet. Vi såg framåt. Vi hade en tro på att allt gick mot att det skulle bli bättre. Det var nog det allra viktigaste. Ja, att 1 maj gav en riktning mot ett samhälle där vi alla räknas.

Det är inte så idag. Vi har skapat ett samhälle där vårt värde är relativt. Ett samhälle där människor utnyttjas av giriga arbetsgivare på samma sätt som det var före vi skapade arbetarrörelsen. RUT och ROT har öppnat en flod av arbeten utan avtal och försäkringar.Alla som har läst denna blogg vet att jag är otroligt tveksam till nyttan med dessa arbeten som vi skattebetalare betalar bidrag för.

Idag handlar Uppdrag Granskning om vad som sker. Det är antagligen dessa förhållanden som vi borde demonstrera mot. Kaliber har också berättat på P1.

2 kommentarer:

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Utvecklingen i Sverige de senaste åren är en mardröm för oss som tror på ett solidariskt folkhem. Igår valde jag att demonstrera tillsammans med kamrater från Syrien mot det helvete de lever under i sitt sargade land.

Granne med potatisodlaren sa...

Eva, vad bra att du fann ett tåg där du kunde känna att du gjorde skillnad. Tänk om alla kunde tänka så. Vi här uppe tänker på de afghanska män som sakta svälter sig till döds utanför Migrationsverket i Boden. Sorgligt, förtvivlat sorgligt!