fredag 13 december 2013

Tänk att få höra Marie Curie

Idag har jag fått lyssna till Marie Curies röst. Den trodde alla var försvunnen men n  har de hittat en enda otydlig inspelning från USA. Marie Curie och hennes familj är väl det närmaste man kan komma en helig vetenskaplig framgångshistoria.

Vill du också lyssna gå in på Sveriges radios webbsida

torsdag 12 december 2013

Om en överdrift

Vissa dagar, finns inte några ord, vissa morgnar finns det bara små grå punkter. Var de kommer från, de där grå små tankarna som inget har att berätta, det skulle vara bra att veta.

De finns där när förtroendet försvinner. När vi får veta att det samhälle som vi har varit med att bygga är så värdelöst för andra att det är helt ok att fuska och kräva att skattebetalarna lånar fler miljarder för att sänka skatten för de rikaste. När Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot, påstår att alla människors ekonomi är förstörd, efter gårdagens omröstning om en höjning av den punkt där de med högst inkomster ska börja betala statlig skatt.

Förstörd? Jo, för att i riksdagen finns en majoritet för att de ska fortsätta betala 250 kronor per månad i skatt i stället för att alla skattebetalare ska låna upp miljarder kronor.

Då är det skönt att pyssla med julkort och se hur solen stiger upp. Upp, med försiktighet, nu när det bara är nio dagar kvar till det vänder.

PS: Fredrik Federley, centerpartist, fick mig att bli lite gladare när han vill gå vidare och ta tag i nya utmaningar.




onsdag 11 december 2013

Ingen ursäkt för att slira med sanningen

Idag är det Lottas dag. Då är det snöyra som gäller även om verkligheten är annorlunda. Lotta är snö och vinterälskare och hon fyller år idag. När jag tänker på äppelträdens avmogning då snusar hon i luften och känner efter om det inte är snö där uppe i höstmolnen.

Just idag så doftar det inte snö utan regnet hänger ovanför oss. Det är sex grader för varmt för att snön ska ligga kvar. Vi som är rädda för att ramla fel på blåisen stampar fram med broddar på stövlarna i väntan på årets nya halkskydd; galoscher som är dubbade.

Igår var det en dag när vi fick minnas; både Nelson Mandela och alla löften som de politiker som satt i Johannesburg brutit. Publiken, människorna i Sydafrika, hade inte tålamod med sin Jacob Zuma , de buade ut honom.

Trots allas respekt för Nelson Mandela så kunde de inte låta bli att berätta för hela världen om att de inte står bakom sin korrumperade president.

Skulden; den finns både här i Sverige och överallt.

Det går inte att slira och halka omkring när sanningen betyder allt.

tisdag 10 december 2013

En promenad med minnen att hålla i

Vissa dagar börjar med en känsla av overklighet. Vad var det som gjorde att denna natt var så förvirrad, tänker jag, när mina steg automatiskt leder mig till brevlådan. Kan det ha varit den totala väderomställningen som fått mig att hamna i tankar om livet som var förr. Om de promenader längs med Kungsholmen som jag tog varje decembermånad för att ta mig från farmors syster till min mormor.

Det var en halvtimme mellan överdåd och vanlighet. Det var också en rörelse från kylig artighet till varm vänlighet. Tänk att deras flytt från omodernt till helmodernt som det hette då var så olika.

Min farmors syster flyttade till en "våning" färdig inför julen 1938. Då bodde hon fram till 1975. För att kunna stanna kvar i sin bostad på Norrmälarstrand så hyrde hon ut sin avlidne mans arbetsrum till riksdagsmän. Män och riksdag var avgörande. Det var personer som inte var på plats i Stockholm mer än nödvändigt och de krävde inte att få använda köket.

T'annie, som hon hette, var helt klar över att hon inte ville ha några hyresgäster i onödan som rörde sig på de 150 kvadratmetrarna. Här var det hon som regerade.

Ett år senare var Stockholmshems lägenheter vid Holmia färdiga. Dit flyttade mormor och morfar med tre barn. De var lyckliga över att ha badrum, kök med matvrå och två rum på 40 kvadratmeter. Det fanns till och med en helt modern tvättstuga.

I det lilla köket trängdes vi och bakade. I en av väggarna fanns ett bakbord som vi kunde fälla ner i dörröppningen. När baket var klart fick alla barn leka affär. Då tog mormor fram sin samling med presentpapper, påsar och snören och så slog vi in alla redskap så att inte någon skulle bli utan paket. På pallen vid gasspisen stod den gamla kaffekvarnen som nu användes till att mala smulor till kakformarna. I högen med tidningar såg vi hål lite här och där. Det var alla kul kåserier som mormor klippt ut. När vi skulle ta tunnelbanan hem fick jag en bunt att läsa.

Åren gick och de smala tegelhusen hamnade på något sätt allt närmare centrum. Holmiakvarteret revs. Där byggdes moderna sjuttiotalshus. Dit ville mormor flytta men den drömmen uppfylldes aldrig. Istället var hon glad över att det fanns flera huslängor mellan hennes lägenhet och Essingeleden. Hon var lycklig över att Konsum fanns kvar. Men så en dag ramlade hon och bröt lårbenet och då var det inte lätt att bo två och en halv trappa upp, med en brant stentrapp utomhus. Då var längtan bort från det som var opraktiskt stor. Men det tog nästan tio år innan min mormor fick flytta till en nästan dubbelt så stor tvåa i Enskede granne med Skogskyrkogården.

Det var alldeles för sent. Det går inte att plantera om en människa efter nästan 50 år i samma hus. Det var helt uppenbart. Varför jag tänker på detta idag?

Jo, jag tror att när jag fick veta att en kamrat från Konstskolan har dött mycket ung så blir minnen av mormor och minnen av det som bara var ett sätt att minnas med glädje. Lugn. Vilket nästan är omöjligt när så unga kloka och begåvade människor inte finns mer i livet.

måndag 9 december 2013

Behövs ett förlåt?

Det doftar i köket. Men mina öron lider. Gunnar Hökmark strider för att slippa ta ansvar för hur han och de andra moderaterna vägrade att stödja ANC. De såg denna rörelse mot apartheid som en terrororganisation mot "vanliga medborgare".

Han skruvar och vrider på argumenten från 1980-talet när moderaterna stod tillsammans med de svenska exportföretagen och vägrade sanktioner mot apartheidregimen och ekonomiskt stöd till ANC.

Lars Ohly, vänsterpartiet,  kräver att de moderater som leder partiet idag ska be om ursäkt för att de på 1980-talet tog ställning mot de svartas kamp för mänskliga rättigheter.

Både Ohly och Hökmark talar sig värma för den typ av försoning som biskop Desmond Tutu stred för när Sydafrika gick över från apartheid till demokrati.

I Sydafrika betydde försoning att de som begått brott mot mänskligheten erkände och bad om ursäkt. På bägge sidor. Enligt Gunnar Hökmark betyder försoning att alla ska glömma vilka ställningstagande regeringsledamöterna från moderaterna tog före 1989.

Ska vår statsminister Fredrik Reinfeldt be om ursäkt?