Ny färg på gång

Alla som har känt mig nån gång vet att jag fastnar i färger. I snart tio år har olika gröna och blågröna toner dominerat i min garderob. Men helt plötsligt ser jag mest en färg som på akvarellspråk kallas quinacridone eller rose madder. Och då är det som om allt mina ögon ser har denna brunröda plommonfärgade ton. 

Så nu finns det något nytt på galgarna.

Något nytt är att jag hamnade i tystnad. Efter en undersökning på sjukhuset var det som om orden tappade sitt värde. Ja, så kom Belinda Olsson och försökte ta över kloka kvinnors kamp för att profilera sig på SVT. Det gäller ju att stryka gubbcheferna medhårs, avsett kön. Jag såg helt plötsligt reklamen för den Lille prinsen som det mest vederkvickande när jag öppnade webben. Det fanns som inget både och längre.

Barnen Bergfors gick i pappas fotspår och behandlade sina anställda som dumma får. För om de får säga det själva så är Maxbröderna värda de extra miljoner som den nedsatta restaurangmomsen och de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga ger dem.

Jag tänker på mamman som förlorade sin son och sin fd make i arbetsplatsolyckan i gruvan när en hisskorg vek sig. Hon får aldrig ett avslut för utredningen blir aldrig färdig.

Det är ett tecken på hur vårt land delas. Ingen tar ansvar för att en lägsta nivå för byråkratiska klantigheter hålls. I kontorsrummen finns inte en anständighet längre. Det är ingens ansvar att verkligheten utanför kontorsfönstren håller en fungerande nivå.

Tågen rullar inte när det är kallt. Rälsen håller inte för de hastigheter som utlovats,  Reparationer av infrastrukturen sker inte. Fyra av fem kronor som ska användas till förbättringar stannar i Trafikverkets korridorer.

Men det borde finnas ett hopp om ändring. Kunde min blick förändras borde makthavarnas också ha en chans att se nytt, eller?