Jag vill fylla igen gapet mellan vi och dom

Det finns en tendens som bekymrar mig. Ja, den att vårt land allt mer går itu. Den där klyftan som vidgas mellan dem som vandrar på gatorna i Stockholms stad och alla andra.

Denna vecka vidgas klyftan ännu mer om regeringens förslag om hur vägar och järnvägar ska repareras och byggas ut blir till verklighet.

Under de närmaste tio åren ska ingen väg eller järnväg i vår region förbättras till modern standard. Detta trots att EU tycker att en ny järnväg mellan Umeå och Luleå är det viktigaste infrastrukturprojektet i landet och att de erbjuder sig att betala minst 35 procent av kostnaden.

Företagen som är beroende av att frakta gods norr om Umeå förlorar minst en halv miljard kronor per år för att enkelspåret är i stort behov av upprustning.  Hastigheten har sänkts och spåret är fullt så nu kan inte godset öka.

Men som Olof Abrahamsson skriver idag. Godset har ingen rösträtt!

Så läser jag hur Magdalena Ribbing skriver i sin frågespalt i DN att de människor som skämtar om hur Stockholms kommun fuskar med snöröjningen är en annan typ av människa än dem som är Stockholmare sen generationer.

Oj, tänker jag. Oj, oj, oj. Min erfarenhet som Stockholmare sen många generationer men med erfarenhet av att bo på flera andra platser är att jag har lärt mig otroligt mycket av att flytta från huvudkommunen. Bland annat att livet utan långa resor mellan jobbet och hemmet är otroligt mycket lättare att leva. Jag har dessutom sett hur 500 000 människor flyttat in till Stockholms län utan att varken kommunikationer eller levnadsförhållanden har förbättrats.

Jag har fått uppleva hur min barndoms tant Ka blivit omkullsprungen på Sveavägen av en medelålders man som skällde ut henne där hon låg på trottoaren och ansåg att det var hennes fel att hon bröt nyckelbenet och skadade höften. Som tur var lämnade han över sitt visitkort för att hon skulle kunna ersätta hans förstörda kläder.

Han fick inse att det var han som stressat fram utan att se till någon annan än sig själv.

Jag älskar att vandra runt i stan och jag njuter av all kultur som finns samlad i vår huvudstad, men jag skulle aldrig kunna flytta tillbaka. Jag skulle kunna tänka mig att bo en bit bort, i Uppsala, Strängnäs eller Nyköping. Inte trängas med alla dessa människor som tvingas rusa fram genom tillvaron. Jag blir likadan när jag kommer fram till tunnelbanan. Springer i rulltrappor och jagar bussar trots att nästa kommer om fem minuter. Stockholm är min stad, men jag känner inte riktigt igen den.

Bilderna är från Rådmansgatan. Här är Stockholm verkligen en stad som jag gillar.