lördag 8 mars 2014

Sluta putsa ytan

Jag bara luras. Så här har snön inte fallit på två månader. Det är lätt att göra en bild med hjälp av olika digitala hjälpmedel, men ska det vara lika lätt att låtsas vara det ingen är. Ja, jag tänker på hur olika public service behandlar sina anställda. Soran Ismail får inte åka runt och ha föreställningar och skriva twitter som tar ställning mot rasism och människofientlighet om han skulle vilja fortsätta tala i Sveriges radio. Men en svenskfödd kritiker på Sveriges television twittrar så här på kvinnodagen:

Nalens garderobssnubbe däremot...Huuuuuge vagina.

Det är där som jag får syn på hur olika det är att vara en med nätverk och svensk bakgrund och för en som har kommit hit. Hur vi aldrig kommer ifrån att vår rädsla för dem som inte är som vi hela tiden får oss att ta olika beslut inför samma frågeställning.

Ja, ledningen för public service bara luras. Det är inte så att de strikt håller på att ingen får ha åsikter och ta ställning detta valår om de ska höras och ses. Det beror på.

Det beror på hela tiden.

Beror på vad vi vill se. Hur vi vill förhålla oss till de regler som public service har att följa.

Sluta luras och att putsa ytan. Ett skämt från Soran kan inte skada vårt förtroende för P3, men ett gubbsjukt  ordval ger Sveriges television kanske ett kletigt och sexistiskt ställningstagande.

 





fredag 7 mars 2014

Utan mössa

Frostrosor och iskristyr är två vackra vinterfenomen som jag saknar denna ickevinter som vi har i år. Tygtrycket på bilden gjorde jag en dag när hela fasaden var krispigt frostvit och isblommorna hade slagit ut. Den femte årstiden kallar vi denna tid när polarvintern finns kvar på nätterna och vårsolen värmer upp dagarna.

Men i år finns varken kalla grader eller soliga dagar. Varje gång en väderprognos visas på teve eller läses upp i radion hoppas vi på att få vakna till en blå himmel och frost i träden. Men hur än meteorologerna fyller sina kartor med gula solar i långtidsprognoserna så finns det bara grå moln och nollgradigt kvar när vi är framme vid nästa dag.

Aldrig har jag på 28 vintrar vid älvens strand upplevt så många nollgradiga och solfria dagar. Snön täcker knappt marken. Istället är det is och is där ingen skrapat bort halkan. Broddar på och stavar i händerna hjälper mig att stå på benen. För ska vi ta det positiva med denna icke-vinter är det att de nollgradiga dagarna inbjuder till längre vistelser ute. Med kläder gjorda för riktiga vintertemperaturer är det svårt att frysa. Ja, när det inte blåser kuling som i dag.

Tänk att jag skulle sakna de krispiga morgnarna när termometern visar 20 kalla. Men det gör jag. Denna vinter skrämmer mig. Vad har hänt? Vad gör att vi inte får snö och klara dagar?

Det tänker jag på när jag går till brevlådan för att hämta tidningarna. Utan mössa, utan vantar, utan halsduk, utan vinterjacka i början på mars.

torsdag 6 mars 2014

Ovanligt osynliga

Kommer det inga journalister från Norrländskan?, frågade landshövdingen när jag och fotografen klev in till presskonferensen på länsstyrelsen i januari 1986. Han tittade förbi mig, han tittade förbi fotografen Elisabet och så frågade han Anders från konkurrenten om han visste om NSD skulle komma senare.

Jag tappade hakan. Stirrade säkert på den lilla gubben som satt där framme bakom det långa bordet.  Anders från konkurrenten reste sig och sa: De är här. Här är Eva och Elisabet som jobbar på Norrländskan. Sen stängde han dörren och suckade, för hans fotograf var sen och hann inte in innan allt började.

Idag har läser jag att Curt Boström, Norrbottens landshövding mellan 1985 och 1991, har dött. Han arbetade politiskt i många år. Han valdes in i riksdagen 1974 och satt där fram till att han utsågs till landshövding. Han var kommunikationsminister i fyra år mellan 1982 och 1985.

Men jag minns honom mest från den där första presskonferensen när han var helt blind för att en journalist kunde vara kvinna. Han var inte unik, och han är inte unik. Minst två av hans efterträdare har på samma sätt förminskat de kvinnor som funnits på plats.

Jag kommer aldrig att glömma ett föredrag av tre forskare som landshövdingen presenterade 2006. Alla som bjudits in satt i salen och väntade på P O Eriksson,(C), landshövding sedan tre år tillbaka. På podiet stod tre forskare, kvinnor, som utrett olika logistiklösningar för industrin i norra Sverige. Men när landshövdingen kommer ner till podiet frågar han oroligt om inte forskarna ska komma snart. Han ber en av kvinnorna att ta hans rock. Sen får han klart för sig att det är de tre kvinnor som han har tagit för sekreterare som är huvudpersonerna.

Jag kan fortsätta i alla evighet och berätta om liknande situationer i detta gubbtäta län. Hur kvinnor som skapar framtiden i länet och i Sverige förminskas av dem som fortfarande har makten och heter  Anders, Lennart eller Kalle. Det spelar ingen roll vilket parti av de stora som ska välja ledare.

Han väljs före alla kvinnor, för det är så mycket lättare att känna igen en man.

Därför är gårdagens nyhet i Nordnytt helt oväntad. Kan ni gissa vad som har skett? Jo, andelen chefer inom landstinget är ojämställd.

Förra året var 68 procent av cheferna kvinnor, 32 procent män.

En häftig förändring sedan den där januaridagen 1986 när kvinnliga reportrar var så ovanliga att vi var osynliga.

onsdag 5 mars 2014

Vi mellanlandar i mellandalen

Vi passerar huvudstan utan att stanna. Så kan man leka med monopols regler. Men det är vanligare att de idéer som diskuteras i kreativa företag utanför huvudstaden har uppkommit på en resa med mellanlandning på Arlanda.

Det är inte Norrmalmstorg, Stureplan och Nytorget som lockar när unga nytänkande människor kliver på planet på Kallax flygplats. Det är Kalifornien,  Austin, New York....som är deras destination.

Stockholm är inte centrum. Stockholm är en plats där de mesta av våra skattepengar satsas för att de två miljoner människor som bor där ska kunna leva under tillräckligt drägliga omständigheter. Det kan vara rätt om vi vill undvika att Stockholmsområdets ojämlika levnadsförutsättningar ska bryta vårt samhälle i två, men det är dyrt för dem som lever någon annanstans.

Idag lever vi vid älvens strand med en järnväg som militären planerade 1888. Tänk Sara Lidmans järnvägsepos. Varje månad står all godstrafik stilla på grund av att det finns ETT spår mellan Umeå och den tredjedel av vårt land som finns i norr. Trafikverket slarvar med underhållet av spåren, järnvägsföretagen slarvar med underhållet av strömavtagarna så att ledningarna skadas och då står alla tåg still.

Vad gör vår regering då? Jo, de tackar nej till EU:s erbjudande om stöd till att bygga ett spår vid kusten mellan Kalix och Umeå, (för alla som inte bor här, en liten del mellan Haparanda och Kalix är nybyggd), men resten finns bara på kartan.

Istället för att öka möjligheterna för dem som lever här att resa och därmed arbeta och studera i halva landet utan problem, i stället för att garantera företagen järnvägstransporter utan stopp så tackar vår regering nej till många miljarder.

Sen satsar samma regering miljoner på att utreda hur restiden mellan Mälardalen och Göteborg ska minskas med 40 minuter. En järnväg som skulle kosta 170 miljarder kronor för 35 mil.

Vad järnvägen mellan Kalix och Umeå skulle kosta? Jo, med EU:s stöd 15 miljarder för 35 mil. Då skulle restiden mellan Luleå och Umeå förkortas med 120 minuter.


måndag 3 mars 2014

Visst är min vän kocken häftig

Snyggaste kokboken nånsin. Innehåller alla recept som vi behöver för att fixa till klassisk fransk husmanskost. Inte en enda bild finns det mellan recepten. Formgivningen av maträtterna lämnar monsieur Pellaprat till kocken.

"Det är med matlagning som med mycket annat - hur enkelt det än är som man vill åstadkomma, så utesluter inte enkelheten kvalité; det är i själva verket lika lätt och billigt(sic!) att göra en sak väl som att göra den slarvigt."

Så här börjar Monsieur Pellaprat sin bok om det han älskar mest. Och jag håller andan när jag använder hans något föråldrade recept. Soppor och grytor är bäst.

Men till ål på bourgognevis sträcker sig inte min nyfikenhet det får någon annan prova.

Maktdans

Kommer ni ihåg hur vi lät Hitler skydda tyskarna i Tjeckien och hur Österrike intogs utan att någon försökte stoppa honom. Han använde samma argument som Putin gör nu när han vill leda dansen. Putin piskar upp rädslan och räcker ut en hjälpande hand, nästa steg, är det bakåt eller framåt mot väpnat krig?

Varför är ingen av de ledare som säger sig vilja värna mänskliga rättigheter på väg för att ta över ledarrollen? Varför låter NATO Putin klampa fram på Krim och skrämma upp ännu fler?

Efter ännu en natt med tankar på A och alla i hennes familj känns det inte som att detta är en dag då våra ledare kan tala om annat än hur de ska få herr Putin att fatta; ja, att ett krig löser ingenting.

Låt honom få ta sina steg bakåt i dansen om makten i Kiev.

söndag 2 mars 2014

Retorik utan kunskap

Idag läser jag morgontidningen från Marieberg och studsar. Peter Wolodarski mumlar om att Göran Persson har rätt- ja den förre ledaren för socialdemokraterna vill också han göra några miljoner på att kunna höja hyror. För enligt honom och Wolodarski har bostadsbristen inget att göra med att det finns för få bostäder, sic!

Nej, deras teori är att hyrorna är för låga! Om bara alla regleringar av hyrorna försvann skulle bostadsbristen försvinna. För då skulle alla bostadsbolag börja bygga lägenheter som hade RÄTT hyra. Då skulle alla borgliga politiker ropa hurra! För där hyrorna blir marknadsanpassade bor inga vanliga människor kvar. Istället skulle de med inkomster över 50 000 kronor per månad kunna efterfråga varsin etta. Vi har ju redan sett att hyrorna idag på de få lägenheter som byggs ligger på 11-12.000 kronor för 35 kvadrat. Fritt från medborgare som röstar till vänster blir det där marknaden sätter priset.

Låt vara att ledarredaktionen lånar sig till enkla vulgärargument, men att en artikel med rubriken "Sakfrågorna drunknar..." som handlar om hur olika partier ställer sig till EU, inför valet i år. Där skriver reportern Karin Eriksson om hur olika politiker debatterar EU. När hon kommer till hur partierna till vänster debatterar påstår hon att de är nationalister. Varför? Jo, för att hennes sakkunskap om vad domen om Laval, företaget som vägrade betala sina anställda enligt svenska kollektivavtal, innebär skriver hon så här: Lex Laval, domen som banade väg för utländsk arbetskraft.

Vänstern i Sverige vill riva upp denna dom som banade väg för att utländsk arbetskraft i Sverige lever under slavliknande förhållanden. Byggnadsarbetare som riskerar sin hälsa när de bygger om svenska familjers hem. Det finns inget i domen som underlättar för arbetskraft från andra eu-länder, men den ger arbetsgivare med bolag utomlands rätten att låta anställda slita utanför de svenska avtalen. Både ROT och RUT ger dessa företag chansen att underbetala sina anställda samtidigt som de tar ut en svensk förhandlad timpenning av sina kunder.

Nej, det var inte en dom som underlättade för utländsk arbetskraft i Sverige, det är en dom som har skapat ett A och ett B-lag på vår arbetsmarknad.

Nej, i DN:S text är det sakkunskapen som drunknar.

Nej, kritiken mot vad EU är får inte ses som adekvat enligt denna reporter istället tar hon till Jasenko Selimovics (FP) brösttoner. Han får berätta om hur kriget i Sarajevo har påverkat hans liv. Ett krig som förstörde och skapade död, elände och motsättningar som lever kvar. Detta vill han förändra genom att Balkanländerna blir medlemmar i EU. Då tror han att krig ska förhindras. Ja, EU är ett fredsprojekt som fått elefantiasis. Vore det så enkelt att alla som får vara med i EU garanteras fred då skulle ju Ukraina kunna röstas in i morgon. Men eftersom att ekonomer som styr enligt Milton Friedmans ultraliberala politik påverkar hur kriser och problem ska lösas kommer risken för konflikt att öka inom EU. Titta på hur alla greker blir allt fattigare, sjukare och maktlösa.

Det är kanske den sakkunskapen vi ska diskutera inför EU-valet. Inte känslor och drömmar. Visst kan vi önska oss att ett medlemskap i EU leder till fred i Europa, men Europa är mycket mer än de 27 stater som styrs från Bryssel.

Det är så konstigt att höra hur politikerna i EU låter bli att stötta Ukrainas folk när de hela tiden i sin retorik talar om fred och mänskliga rättigheter.

Detta var mitt andra inlägg i #blogg100.