fredag 4 april 2014

Kristinas dagbok

Inte så kul med 14 dar utan möjlighet att gå ordentligt... Tur att det finns böcker om så många olika och disparata ämnen.

Det har varit en lycka att få hålla benen högt och samtidigt få följa Kristina Kappelin. Jag har njutit av att läsa hennes berättelser i "Italiensk dagbok". Jag hör hennes röst när jag läser om livet i Berlusconis rike. Hennes rapporter om möten med människor i detta så unga land är lika bra som hennes tvinslag. Ja. Vi är ju vana vid  när hon rapporterar från påveval och rättegångar -kriser och olyckor. Här berättar hon mer, och annorlunda om livet i det land som blev hennes. En reportagebok som jag rekommenderar.

Bilden visar Modern en installation av Niki  de Saint Phalle . Hennes verk finns norr om Rom.

torsdag 3 april 2014

Nu har den kommit!

Nu har det kommit. Kulturmagasinet Österlen 360 med texter om lera, jord och keramik. Redaktionen har valt en av mina bloggtexter, den om Maria Ekberg, som en av berättelserna om keramik och keramiker.

Det är är ovanligt att läsa ett magasin med texter om kultur som är så samlat kring ett ämne. Det gillar jag. Ja, att läsa om samma sak utifrån många olika vinklar. Jag tycker att man kan ta denna idé och göra helgbilagor. Ja, ta fram olika företeelser och hitta massor av olika sätt att beskriva dem.

Det händer ibland att dagstidningar har bilagor kring ett enda ämne. Här i Norrbotten kan det vara om jakt, snöskotrar eller en marknad. Men mycket sällan om något som anses "knapsu", icke manligt.

Saker som har en motor är ju per definition manliga, ja, förutom dammsugare och hårtorkar då. En bilaga om städning, utan RUTavdrag, vore kanske en god idé. Eller en om korv. Det finns ju massor som kan skrivas och berättas om hur vi förhåller oss till dessa ämnen.

onsdag 2 april 2014

Åldersnoja upphöjt med tolv

I många veckor har jag väntat på Kerstin Thorvall BookClub, ja, de stavar titeln så, de tolv mediemakthavarna som har deltagit i detta projekt, och i går kom den.

Jag slängde mig över boken och forsade fram i texterna för att få uppleva den där läsberusningen som Kerstin Thorvalls texter alltid har gett mig. Men nej. Inte ett enda ord i denna blandning med självtexter och bokklubbssammanfattningar fick mig att jubla. Det är bara stumt.

Estrid Bengtsdotter, en kvinna som bland annat gjort Sveriges vackraste och mest positiva bok om städning och Kristina Thulin, som har skrivit "Vi som hade alla rätt" tillsammans med Jenny Strömstedt, en av medlemmarna i bokklubben, är redaktörer för denna antologi med texter.

De övriga tio författarna är alla kvinnor som befinner sig i Stockholms mediemakts centrum.

De är Imke Janoschek, redaktionschef, Annika Lantz, Sveriges radio, Hanne Kjöller, DN:s ledarsida och författare till boken Tystnadskulturen, mycket kritiserad för faktafel, tilldelad ett personligt stipendium på 150 000 kronor från Axel och Margaret Ax:son Johnssons stiftelse, Lena Stjernström, litterär agent, Martina Bigert och Maria Thulin, manusförfattare till bland annat "Gynekologen från Askim", Christina Höglund, journalist och filmare, Cecilia Blomberg, redaktionschef på Sveriges radios kulturredaktion, Jenny Strömstedt, journalist och programledare i TV4 och i Expressen och Helena von Zweigbergk, författare och frilansjournalist.

All denna kunskap och erfarenhet borde ha resulterat i årets mest spännande berättelser med utgångspunkt i Kerstin Thorvalls författarskap, men alla tolv hamnade vid sidan om och halkade utanför. Istället tog många av skribenterna tag i sig själva och sin egen skräck för att bli av-objektifierade.

Istället för lyckorus fick jag en känsla av sorg. Ja, det är sorgligt när alla skribenterna skriver om sin känsla av förlust, i och med att de blir allt äldre. Det är ju helt på tvärs med förebilden Kerstin Thorvalls känsla av att växa upp, växa sig större och grabba tag i alla positiva sidor av livet som hon ramlar över.

Varför använder de tolv Kerstin Thorvalls namn för att sälja sina egna tankar? Det är frågan som ekar mellan de tomma orden på sidorna.




tisdag 1 april 2014

Det doftar...snö

Det känns som ett aprilskämt när jag tassar ut på altanen och möts av snö för första gången sen i januari. Ett skämt som visserligen lyser upp, men som också får mig att längta till de dagar när jorden börjar dofta och de första gröna små ogräsen sticker upp i rabatten.

Vi får väl se om det är på allvar. Vinterns återkomst och alla kalla grader.


måndag 31 mars 2014

Dagmar är dagens fördelsedagsbarn

Underhållningslitteratur. Det var ett fult ord när Dagmar Lange började skriva deckare. Det var så suspekt att hon valde att skriva sina böcker under pseudonym. På bokryggarna står det Maria Lang. Ja, för inte kunde en lektor i svenska skriva något så simpelt.

Men det kunde hon göra varje sommar i Nora. Sen kom årets kriminalhistoria ut till jul samtidigt med hennes tre konkurrenters, Stieg Trenter som hade en frilansfotograf som hjälte, Vic Sunesson som hade en kriminalpolis och HK Rönnblom som skrev tio böcker om en svensk "lord Peter Wimsey".

Marias hjältinna heter Puck, hennes hjältar, Einar och Christer Wijk. De möter olika passionshistorier som leder till ond bråd död. Ja, sexuell attraktion är alltid huvudnumret i  Maria Langs över 40 romaner. Den första, Mördaren ljuger inte ensam, kommer ut 1949. I den är all typ av kärlek närvarande. I den är också hennes älskade Bergslagen en huvudperson. Nästan alltid hamnar familjen Puck och Einar Bure i en stuga, hos en släkting eller på en fest i de djupa skogarna runt Nora. I Maria Langs värld heter denna lilla stad Skoga. Det är en plats där 1800-talet fortfarande finns kvar i de mörka skrymslena och de smala gränderna. Där byggnaderna är genomskinliga för dem som vet att använda rätt blick.

Ja, det är mycket trolldom som lever kvar mellan sidorna när Maria Lang ska höja temperaturen i berättelsen. Det finns dessutom en vilja att lösa upp de knutar och fördomar som hon växt upp med i den lilla staden. I varje intrig finns det någon person som alla förtalar. En människa som hamnat utanför. En misstänkt som förföljs av grannars hån. Kanske ett sätt att berätta om hur svårt det kan vara att vara annorlunda. Det var kanske inte helt enkelt för Dagmar Lange, som idag föddes för hundra år sedan, att i början på 1930-talet  ta sig till Högskolan i Stockholm, för att bli student.

En av hennes allra bästa böcker, En skugga blott, berättar om hur ett gäng med studenter och forskare samlas kring Humanistiska biblioteket vid Stureplan i Stockholm. Här finns ett persongalleri som jag tror gestaltar alla dessa olika känslor som uppstår när allt är nytt och osäkert.

Hon, liksom sina tre konkurrenter, skriver ofta bra miljöbeskrivningar. Deras deckare blir en guide till hur livet levdes på gator och torg för 60 år sedan. Jag brukar ofta vandra mellan de gamla högskolebyggnaderna på höjden ovanför Stadsbiblioteket i Stockholm. Maria Langs beskrivningar av hur det var då när alla studenter trängdes kring Odenplan får mig att se en annan stadsbild. Det gör hon bra. Men varefter Puck och Einar försvinner ur Christer Wijks liv så blir hennes gestaltning av människorna allt tunnare. Om det är någon som är sugen på att försöka läsa deckare från 1949 och framåt så gör det nu. För förra året kom de sex första historierna i en vacker nyutgåva. Och har du tålamod kan du se  tre av dem som filmer producerade av TV4.


söndag 30 mars 2014

Sagoberättaren i Glömminge


Hon sitter på sin gård i Glömminge men vi glömmer henne inte, Barbro Lindgren som i år fick Astrid Lindgrens litteraturpris.Tänk på alla gånger som vi har suttit här i soffan och läst om Max, Den arga bebin och alla andra. Om Astrid Lindgren gav oss en rikare svenska så gav Barbro Lindgren alla barn ett språk tack vare hennes förmåga att upptäcka vad barnen ser varje dag.

Där uppe på vinden finns korgen med alla små Max-böcker med märken av mjölktänder. Alla minnen av när flickorna var små. Öppnar jag en av dem så öppnar jag en dörr till den tid när vi for land och rike kring med lådan med bilderböcker intill våningssängen i vår gamla husvagn. Till de somrar som började med en natt vid sjön i Docksta. Med ett stopp vid niporna vid Ångermanälven. Med kilometer efter kilometer i 80. Raster vid badsjöar, besök hos vänner och släkt och alltid en stund med böckerna innan vi somnade in.

Efter tre, fyra dagar på vägarna längs med ostkusten så kom vi fram. Rullade över bron mot Algutsrum. Tog vägen norrut till korsningen vid Barbro Lindgrens gård där vi svängde österut mot Runsten. Där vid kalkstensstranden sov vi vår första natt på Öland.

Doften av Östersjön, känslan av ett oändligt ljus, byar som Långlöt, Runsberga, Lerkaka och Isgärde kan jag förstå ger Barbro Lindgren ännu fler berättelser.