lördag 10 maj 2014

Nya tankar och andra värderingar

Alla rymdes inte inte när Gudrun Schyman kom till Örnässkolans aula i Luleå. Fler än 400 personer hade anmält sig och det kom ännu fler. Det blev två möten en fredagskväll i Luleå. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när mina vänner i Simrishamns kommun berättade om det Homeparty som de for på i Borrby för ganska många månader sen. Då samlades ett 30-tal personer i ett antikvariat för att lyssna på Gudrun Schyman, som ju är fullmäktigeledamot i kommunen.

Nu samlas 1 000 studenter på lunchmöte i Uppsalas universitetsaula. När kårvalet är avgjort är FI största parti. Det säger rätt mycket om hur våra politiska partier misslyckas med att lyssna på dem som ska ta över. Trots att socialdemokraterna är i opposition i riket kom det färre till 1 maj-demonstrationen i Luleå, än till
FI´s möte.

Och jag undrar varför. Kanske därför att inget av de styrande partierna tar unga människors svårigheter på allvar. Varken socialdemokraterna i kommunen eller landstinget, eller alliansen i regeringen lyssnar. I går fick vi veta att de unga människor som är arbetslösa får ut 3 000 kronor per månad i snitt, före skatt när de är 25 år!

När unga människor söker billiga bostäder börjar vårt andra kommunalråd, Niklas Nordström, tala om att vi måste bygga vackrare bostadshus! Inte ett ljud om att utveckla billiga, goda bostäder för dem som är utan.

Eller när unga människor tar lån för att studera och upptäcker att deras lärosäte förlorar sin examensrätt. Eller att det blir inga lektioner för att alla fasta lärare har slutat eller är sjukskrivna. Det finns ju ingen som kan bjuda in gästlärare eller vikarier.

Då är det inte ett parti eller en allians som tappar förtroende. Då öppnar de etablerade partierna för att nya tankar och andra värderingar väljs in.

När ingen som sitter vid makten kan svara på varför ansvaret för människors liv är mindre värt än att serva en traktor, då har tåget gått.

fredag 9 maj 2014

Njuter av att tekniken finns

Jag läser Elle samma sekund som den kommer från tryckpressarna i Paris, på natten i min säng när jag inte kan sova. Jag lyssnar till artister som jag aldrig hade kunnat känna till om inte Spotify fanns. Jag söker rätt på billiga resor, hotellrum och tips utan att resa mig ur stolen. Vissa dagar känner jag så stor tacksamhet för att jag har fått uppleva all denna tekniska utveckling som sker hela tiden och allt snabbare.

Jag ryser fortfarande när jag tänker på hur det var i datorns barndom. Hur vi kunde tappa allt vi gjort på grund av någon outgrundlig regel som programmeraren fick till av misstag.

Tänk när vi skulle bildbehandla det tog minst en dag att få den färdig. Det var otroligt mycket som kunde gå fel och som inte kunde rättas till. Numera ler jag när jag ser att jag har missat något innan bilden ska iväg. Det är ju bara att ångra sig.

Ja, iväg skulle bilderna "IRL". Det innebar att jag fick ta mina rullar, eller pappersbilder i ett kuvert och vänta på bussen. Före tolv skulle färgbilderna vara framme för att de skulle kunna tryckas till nästa dags tidning. Så färgbilder som skulle komma från Kiruna fick sändas två dar före publicering. Nu kan ett jobb som görs tio på kvällen komma in till nästa dag i pappersform och på en timme digitalt.

Fort, fort, fort går det och ibland för snabbt.

För våra hjärnor tänker varken snabbare eller klokare om det går för fort. Det kan ingen utveckling påverka.




torsdag 8 maj 2014

Om omöjliga val

Hon mår som en prinsessa
Det finns så många val i valfrihetens namn, så många som är omöjliga. Vissa som politikerna ropar ut som om de fanns, men som i själva verket bara är några bokstäver på ett papper.

Min pappa bodde i den kommun i Sverige som skryter allra mest över att alla äldre kan välja var de vill bo i livets slutskede. Men när han blev livshotande sjuk då fanns det bara en kö. Inga val, bara en väntan i en sal på akutsjukhuset. Till slut blev en plats ledig på ett boende som har dispens från alla krav som normalt ställs på rummen och badrummen.

Vi kunde inte välja var, inte vilken organisation som skötte verksamheten och vi kunde inte se till att han fick ett rum med egen toalett som lagen kräver. Nej, det var kommunen som bestämde hur, var och av vem som min far skulle vårdas.

Detta i den kommun som lovar alla sina invånare att de har full valfrihet och att ingen kan bestämma om hur de ska avsluta sina dagar.

Det finns ingen valfrihet för äldre om det inte finns en massa tomma boenden som köar efter patienter. I dagens system med stora brister och långa köer är det en tjänsteman på kommunen som har all frihet att välja för den äldre.

Ett annat val som vi ofta får höra att vi efterfrågar är, hur vi vill bo. Politikerna i regeringen och speciellt bostadsminister Stefan Attefall,(KD), håller sig i bordskanten och lovar att marknaden kommer att lösa alla bostadsproblem. Han hävdar vid varje debatt och varje utfrågning att de stöd som staten skulle kunna erbjuda bostadsmarknaden bara skulle gå till byggnadsföretagens vinst och inte till dem som ska bo.

Han har helt fel. När vi hade olika subventioner för att bygga bort bostadsköerna så hade vi hyror och priser på bostäder som gjorde att alla kunde efterfråga ett boende.

Till exempel så byggdes det bostadsrätter med räntesubventioner som gjorde att t o m studenter kunde köpa sin lägenhet. En två i närförort kostade 70.000 kronor i insats med en avgift på 1500 kronor per månad före 1990-tals krisen.

Hyran för en nybyggd trea 2 900 kronor. Men med dessa priser som sattes efter ett regelverk så kunde inte fastighetsägarna och byggföretagen sko sig på de som måste bo. De måste bygga för att inte försvinna från marknaden så innan alla subventioner togs bort så fanns det färre platser med bostadsbrist än idag.

Idag är kötiden för att få en tvåa i närförort i Luleå minst 12 år. Och den lägenheten har ingen hyra, (4800 kronor/månad) för dem som har ingångslön eller studielån. Det finns ingen ung person som kan välja var de vill bo, om inte mamma och pappa betalar.

Men valfrihet är det ord som våra makthavare använder när de planerar för nya bostadshus. Inte låga hyror, bra planering och goda kommunikationer. Vi vill inte välja mellan en hyra på 12 000 kronor per månad och en hyra på 14 000 kronor per månad. Vi vill kunna leva, äta och bo för samma summa.

I måndags stod jag inför ett omöjligt val tillsammans med min familj. Vår fina Celina hade fått en inflammation och en infektion under ögat. Skulle hon som är elva år opereras för många tusen kronor? Men det fanns ju inget val alls. Det var bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Efter många timmar kom hon hem lite berusad av narkosen.

Nu mår hon som en prinsessa och har börjat äta flera olika sorters mat. Hon som aldrig ville välja. Hon som bara åt en enda sort. Hon har tagit vara på valfriheten som hon fick och äter nya och oprövade maträtter.

onsdag 7 maj 2014

En soppa på nässlor och kyla

Nässlor och scilla och en handfull kalla grader
Nässlorna och scillan är ett första tecken på att trädgården vaknar. I år är det ett väldigt långt uppvaknade som pågår och pågår utan att ta slut. De iskalla nätterna då penséerna blir till isstatyer håller tillbaka allt annat. Det är bara Kirunarosen som sakta öppnar sina bladknoppar.
Bladknopparna öppnar sig i solen mot söderväggen

Men trots dessa hoppfulla tecken på att vi kommer att få en ny varmare tid så finns det beslut som får mig att rysa. Idag läser jag om Luleå kommuns beslut att stänga den rosade skolan för nyanlända flyktingbarn. Ja, stänga den verksamhet som prisats i hela landet utan att ersätta skolan med något annat. Välkomsten har utsetts till ett av Sveriges mest lyckade projekt inom skolvärlden men vad säger den politiska ledningen?
Kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) har tagit emot ett brev från lärarna på Välkomsten men hon är förtegen. Förhandlingar om verksamhetsförändringen pågår.
– Skolledningen och politiken har en uppfattning och Välkomsten en annan. Välkomsten har en jättebra verksamhet och jag värnar om de som finns där. Men från skolan säger man väldigt tydligt att det man gör nu behövs för att säkra verksamheten. Och för att göra det ännu bättre för dem de det berör, säger Yvonne Stålnacke.

Jag begriper inte vad hon menar.

tisdag 6 maj 2014

En oavsiktlig lektion

Fina Celina har opererats. I söndags var hennes vänstra öga igensvullet och vi visste inte varför. Igår var hon hos veterinären hela dagen och fick en tand  och tandrot opererad.

Tänk vad familjen blev orolig när hon blev sjuk. Hon har precis fyllt elva år. Elva år som familjemedlem. Det var inte lätt att tänka på annat än hennes operation igår.

Vi fick en lektion i hur det är att leva i ett land utan allmän sjukvård. Vi fick välja om hon skulle opereras för tusentals kronor eller låta henne dö. Vi hade ju inget val i praktiken, precis som de människor som blir sjuka där inte alla får tillgång till subventionerad vård.

Idag är hon pigg och äter som vanligt. Nu gäller det att hon ska svälja kattmediciner två gånger per dag. Hon spinner och kurrar och njuter av värmen i solen.

Det gör mig så glad.


Tack alla läsare och bloggare

I bloggosfären
Idag började jag morgonen med att läsa bloggarna som jag läser nästan varje dag. Det är "Ingen humor utan allvar" . Lena skriver om sitt liv norr om Dalälven och hon var den som inspirerade mig att börja blogga för rätt många år sen.

Men den blogg som inspirerade mig att börja skriva detta inlägg är "Eva Swedenmarks värld". Eva är en av de bloggare som jag läser med stor glädje. Hon bjuder in till sitt hörn i världen och får alla sina läsare att må bra och tänka till.

När jag började blogga hittade jag mina favoriter som i en kedja. Alla bloggar hade tips om andra bloggare som de tyckte var bra. Rätt tidigt kommenterade vi varandra och till slut tog vi en fika tillsammans när jag var söderut. Kul att mötas och se vem det är som skrivet så träffande och bra. IRL det var verkligen spännande.

Min blogg har varit publicerad i en webbtidning i många år och då har jag fått så många fina kommentarer från alla läsare. Både möjligheten att skriva vad jag vill och mötet med alla läsare har fått mig att fortsätta.

Ja, varför började ni läsa bloggar? Varför började ni blogga?  Jag tror att det finns nästan lika många skäl till det som det finns läsare och bloggare.

Tack Eva  för inspirationen till denna morgons inlägg.

Tack alla läsare. Bloggandet det har blivit en del av min dag.

måndag 5 maj 2014

Inga demoner finns här

Nu ska jag avslöja något som inte är en hemlighet. Jag gick och läste med Lars Ohly och var på läger i Funäsdalen i tre veckor tillsammans med honom och 19 andra 14-åringar. Vi konfirmerades i Adolf Fredriks kyrka på Sveavägen 1972. Vår präst hette Günter Niemeyer och han var mycket högkyrklig. Liksom Lars Ohlys pappa som var kyrkoherde utanför stan.

Då var Lars Ohly politiskt aktiv, i Folkpartiets ungdomsförbund. Vi andra var också politiskt intresserade, det var ju så då. En var aktiv i Centerns ungdomsförbund, en annan i Vietnamrörelsen, en tredje i Förbundet mot droger. Alla åsikter fanns och debatterna höll på halva nätterna i Funäsdalen.

Då var det helt ok att vara vänner samtidigt som vi hade olika åsikter. Det var inget konstigt. Den adliga Louise fanns där mitt bland oss andra. Det var ingen som satte upp murar mellan oss. Visserligen gick vi i många olika skolor. Många i privata eller halvprivata eftersom att de flesta bodde i stan. Men när vi träffades var vi inte rädda för varandra. Vi prövade varandras åsikter och inställning till livet men vi höll isär dem med människan bakom.

Det verkar vara en utopi idag.

Överallt ser jag uttalanden som demoniserar motståndaren . Och nu talar jag inte om odemokratiska uttalanden av extrema partier till höger och vänster, utan om de som ser sig som demokrater och värnare av mänskliga rättigheter. De som finns i mitten och som borde kunna nyansera och skilja på vad som var då och vad som är nu.

Denna konstgjorda konflikt är det som jag verkligen tycker illa om. Det finns inga demoner utan bara politiker av kött och blod. De har rätt att ha åsikter som de strider för utan att de demoniseras. Vi har rätt att kritisera deras åsikter inte göra ner dem som människor.

Den retoriken har alliansen använt under de två senaste valrörelserna, och de vann. Nu hoppas jag att ingen tar sig rätten att recensera motståndarna som människor, bara argumentera mot deras åsikter. Det tycker jag att vi kan vara överens om.

söndag 4 maj 2014

Halkfria stövlar och inbäddade ord

Igår i solen  knoppades allt

Idag letar jag efter halkfria skor
Dessa bilder kan gott få illustrera hur ett ord eller ett politiskt löfte kan verka klokt men i själva verket ha ett helt annat innehåll under ytan.

Varför dessa filosofiska tankar vid söndagsfrukosten? Jo, jag har läst två texter under den senaste tiden som har påverkat mig. Dels Aron Etzlers, Reinfeldteffekten, dels Katrine Kielos text om Wien som finns i DN idag. (Tro nu inte att texterna har samma omfång, Etzlers bok sammanfattar en stor del av efterkrigspolitiken i Sverige, Kielos essä speglar nutiden i Wien mot Wiens storhetstid före första världskriget.)

Men det som är gemensamt är att slaget om språket avgör vem som får flest väljare och därmed makten.

Ni vet, som när Fredrik Reinfeldt fyller våra socialförsäkringar med negativa känslor och kallar dem för bidrag. Kommer ni ihåg förra gången sjukförsäkringarna ifrågasattes? Då införde regeringen (på 1990-talet) en sjukförsäkringsavgift som syntes i alla deklarationer, dessutom fick vi veta hur många kronor som betalades in till sjukförsäkringen av alla, varje år.

Och till allas stora förvåning gick sjukförsäkringarna med överskott år efter år. Det fanns inga underskott.

Just därför tror jag att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ändrade innehållet i ordet sjukförsäkring. Det är inte längre en försäkring som ska betalas ut när du är sjuk. Den är ett bidrag som ska betalas ut i yttersta nödfall om du inte kan jobba från din säng. (Ja, om du inte är förkyld och man. Då gäller den alltid.)

Skämt åsido. Retoriken som innehåller massor med ord som betyder goda och glada nyheter för alla, visar sig betyda att det finns snyltare och människor som får lön. Från att ha hyllat den äldre generationen anser nu högerpartierna att de äldre lyfter bidrag som ska beskattas högre än lön. Varför?

Jo, enligt samma retorik finns det många människor i vårt land som inte arbetar på grund av att löneskatterna är för höga. De håller sig undan och gömmer sig och värst av allt de lyfter bidrag. Med hjälp av en skattesänkning för lönearbetare så ska dessa personer tvingas att ta ett arbete, eller i bästa fall vilja ta ett arbete. Ingen vill ju betala mer skatt än nödvändigt...Varför detta gäller pensionärer har ingen svarat på.

Hur ska då denna ekvation gå ihop, fler jobb på grund av skattesänkningar för dem som har en lön? Jo, regeringen ger två branscher som är personalintensiv extra goda villkor, eller bidrag om man så vill.

De jobb som inte har nog ekonomiskt innehåll för att kunna bära lönekostnader, om privatpersoner ska anse att de har råd, säljs ut för halva priset.

Men det hjälper inte. För inom både byggbranschen och städbranschen frodas svartekonomin. Och de privatpersoner som vill köpa tjänster vill inte betala mer än nödvändigt. Helt plötsligt har vi två marknader igen. Den där en städtimme kostar 350 kronor minus 50 % i bidrag, och den där du betalar 100 spänn. Den där byggföretaget arbetar vitt för 500 kronor per timme minus 50% i bidrag och den där du betalar 150 spänn.

Det som är otroligt fiffigt är att ingen kan längre se vem som arbetar vitt eller svart genom att se vilka som klättrar på husen. Ingen kan veta om den kvinnan som öppnar din dörr har avtalsenliga villkor eller får en 50-lapp per timme.

Och nu tillbaka till språkfilosofin. Visst låter det bra med olika avdrag för att göra en svartmarknad vit, men orden som talade för goda villkor gav i själva verket upphov till slavliknande förhållanden.

I Katrine Kielos essä om Wien fastnar en mening som säger allt om hur betydelsen av ord kan förändra verkligheten. Hon berättar om filmregissören och österrikaren Billy Wilder som 1994 berättar om Österrikes inställning till sin historia:

"de har lyckats med konststycket att förvandla Hitler till tysk och Beethoven till österrikare"

Vi kanske kan översätta bilden av skolan i Sverige på samma sätt.

Regeringen Reinfeldt har dragit ner på skolan men samtidigt har utbildningsminister Björklund öppnat munnen och  talat om en satsning på skolan i varje intervju. Han har påstått att skolan är viktig för att minska klyftorna i samhället samtidigt som han tar bort de teoretiska ämnena på yrkesprogrammen. Dessutom stänger han i praktiken möjligheten att ändra inriktning med hjälp av vuxengymnasiet.

Ja, orden låter goda, men har ett bittert innehåll för dem som inga privilegier har.

Det tänker jag på idag, när snön bäddar in de nyutslagna bladen på Kirunarosen, vid söderväggen, eller mer brutalt, när jag får ta fram mina halkfria stövlar och hålla balansen på väg till brevlådan.