fredag 12 september 2014

Vi har tappat kompassen

Om du sliter ut dig i yrken som få skulle välja att ha då får du skylla dig själv. Det är maktens budskap till oss.

Men fuskar du och ser till att du får räkna år i Sverige som pensionsberättigade och tar ut de bidrag som följer av att du skriver dig hemma hos mamma. Då är det helt okej att bara betala tillbaka när du upptäcks av Skatteverket. Ingen utkräver ansvar, ingen ställer dig till svars för att du har lurat skattebetalarna.

Ljuger du, och slutar svara på frågor om dina felaktiga beslut så händer ingenting. Är du chef får du ett jobb med högre lön och ansvarsfrihet, är du regeringsledamot blir du generaldirektör, ambassadör eller EUkommissionär.

Sen ska alla unga människor i vårt land göra rätt och följa våra regler. Göra som vi säger och inte som vi gör.

Jag undrar när någon tänker plocka upp den moraliska kompassen.

torsdag 11 september 2014

Trådar som ska berätta

 
Vad jag hann med. Alla ärenden som jag hade planerat gick som en dans. Sen satte jag mig här och njöt av utsikten och sommaren. Ser ni taken där borta på andra sidan älven? Det är Tyskmagasinen. De fylldes av förnödenheter till de tyska trupperna som fanns i norra Norge och i Finland. Vid krigets slut utväxlades många tusen krigsfångar, mellan Sovjet och västmakterna. De ryska fångarna ansågs som förrädare av Stalin så de riskerade sitt liv när de tvingades resa hem österut. Här i Karlsvik fick de vänta på transporter mot en mycket osäker framtid.

Det har inte varit känt hur det gick för dem som tvingades fara från fångenskapen i krigets slutskede. Men nu har Tamara Sushkos gjort en dokumentärfilm om vad som hände. Den kan du se på Järnvägsmuséet i Karlsvik på söndag från klockan 13.30.

Historien om vad som hände här i Luleå under kriget finns tyvärr inte på skolans schema. Det är förunderligt hur lite lokal historia som eleverna får med sig från sina tolv år i skolbänken.

Här i byn finns Klostret på folkhögskolan. Där satt en del av de militärer som styrde vårt försvar under kriget. Men där fanns också en grupp som bestämde sig för att spränga Norrskensflammans tryckeri. Den värnpliktige som var med har berättat att de lovades att ingen skulle bli skadad när de placerade sprängmedel och tände på.

Fem personer dog, varav två barn, fem personer skadades.

Stadsfiskalen, fyra officerare och en journalist på högertidningen Norrbottenskuriren häktades  för Sveriges värsta terrorbrott. De tre, en kapten, stadsfiskalen och journalisten, som planerat sprängningen, fick sju års straffarbete som de benådas från efter fyra år.

Kan ni tänka er att en terrorist som sprängt ett hus och dödat fem personer och skadat fem, idag,  skulle benådas efter fyra år?

Det är bara en av de bortglömda historier som vi påminns om, när vi ser monumentet, till  minne av de fem som dog, på Kungsgatan.

Ja, jag hann både tänka och göra mina inköp igår. Om några veckor ska jag på en workshop med Britta Marakatt-Labba i berättande broderi. Trådar och tyg ska berätta en historia, kanske den om konjaksflaskorna i magasinet i Karlsvik, eller fångutlämningen efter kriget, eller den om Attentatet mot Norrskensflamman.





onsdag 10 september 2014

Hon hade auktoritet och känsla

Hon hann bli 90 år. Min allra bästa modell. Elsa- Marianne har gått ur tiden. Hon var vår allra första superballerina. En grevinna som valde att ta ansvar för sitt eget liv och utbilda sig till dansare i Danmark. Hon turnerade över hela världen och fann sin make i Köpenhamn.

Hon valde att leva ett liv utan slott och herrgårdar. Istället tog hon sig ann de roller som förut inte fanns. Det var hon som var Birgit Cullbergs första fröken Julie 1951.

Det var hon som var chef för baletten vid Stora Teatern i Göteborg och för Malmöbaletten. Hon var pedagog och konstnärlig ledare.

Jag fann hennes bild i en 60 år gammal "Vårt hem". Hon dansade tillsammans med sina barn och berättade om sitt liv. Då när jag satt där i en källare i Boden och kände doften av tidningspapper som blev till damm mindes jag.

Det var ju hos henne jag skulle dansa, men hon var så sträng att jag bytte grupp. Jag tror aldrig att jag har varit så rädd för någon när jag var barn.

tisdag 9 september 2014

Hemligstämplat

Vilken tur att SvDs näringslivsredaktion finns. Där får vi veta det vi behöver för att kunna förstå många av de företeelser som annars skulle vara obegripliga.

Idag får vi veta varför vi vet så otroligt lite om villkoren för dem som jobbar med RUT-avdrag. Regeringen ha helt enkelt lagt sekretess på vilka företag som får del av pengarna. Här kan du läsa mer.

Detta gör att det inte finns något enkelt sätt för de fackliga organisationerna att nå de anställda för att hjälpa dem. Istället får facket läsa annonser och söka efter dem som idag inte har något kollektivavtal.

Många vittnar om löner under den lägsta avtalsnivån. Dessutom får de inga inbetalningar till någon form av tjänstepension. Något som kommer att påverka dessa människors pensionsliv mer än de kanske förstår idag.

Vi är långt borta från den tid när det var självklart att en arbetsgivare skulle följa de avtal som finns på arbetsmarknaden.


Jag ler när jag ser bilderna på telefontornet som stod granne med NK i Stockholm. Från tornet gick 4000 telefontrådar ut till alla stadsdelar för att här fanns det flest telefoner per hushåll i hela världen. Runt om i stan fanns det telestationer där unga kvinnor kopplade samtal manuellt. Ett jobb med hög status och goda villkor.

En av dem som kopplade samtal i stationen på Skeppsbron var min fina mormor Signe. Hon började 1922 och fick då ett tioårskontrakt med ett avgångsvederlag på 1 000 kronor. Redan när hon arbetade sin första dag visste alla att telefonisterna skulle ersättas med automatiska växlar.

När min mormor hade arbetat i fem år fick hon sitt första barn. Tre år innan hon och morfar kunde gifta sig. Men det var inget problem när man jobbade åt televerket, sa, hon rodnande.

"Vi var så många ensamma mödrar att vi hade speciella spädbarnsscheman."

Varje dag fick de som ammade långa raster så att de kunde åka hem. De kunde välja att arbeta fler kvällar för att kunna ta hand om sitt barn och de fick hjälp att hitta bostad. När det gått tio år var min mormor fru och mamma till en femåring som växt upp med sin mormor och med barnflickor. Då valde hon att stanna hemma.

Men som hon sa fnissande: Redan första månaden så ringde en av mina gamla chefer och erbjöd mig ett jobb. Vilken tur, som hon alltid sa. Och så började hon först vikariera för att sen få fast på ett av försvarets verk. Samtidigt var det kris i Sverige och min morfar förlorade sitt jobb. Det var alltid hon som var huvudförsörjare av familjen efter Kreugerkraschen.

Men hur blir det nu för de kvinnor som jobbar med arbetsuppgifter som ger rätt till RUT-avdrag? Kan de försörja sig själv och sina barn. Kan de som min mormor se fram mot en välförtjänt tid som pensionär med ekonomiska möjligheter att resa, göra saker med sina barnbarn och njuta av lite guldkant på tillvaron?

Det tycker jag att vi alla ska kräva att vi får veta, innan bolagen får ut sina bidrag.

söndag 7 september 2014

De skrattar hela vägen till Guernsey

Varför gör de på detta viset? var en fråga som snurrade i mitt huvud så snart någon tog upp riskkapitalisternas köp av företag inom vård, skola och omsorg. Varför både assistentföretag och flyktingförläggningar hägrar och varför de inte verkar förstå att de håller på att utradera alla möjligheter för lärare, vårdpersonal och läkare att driva egna företag med skattemedel. För att inte tala om att se till att de företag de har idag blir osäljbara.

Svaren har jag hittat på två olika vis. I "De svenska riskkapitalisterna" av Carolina Neurath och Jan Almgren och i Simona Ahrnstedts roman "En enda natt".

Det är spännande att få chansen att läsa dessa två böcker om riskkapitalisternas universum samtidigt. Helt klart ryms det mer spänning och mer otroliga repliker i den bok som skildrar verkligheten. De fyra riskkapitalisterna som får berätta och som blir granskade är som filmkaraktärer i en B-film. Det sorgliga är att det är på riktigt. De tror att en lön på 10 miljoner kronor är en låg årslön, de är säkra på att antalet anställda i vården och omsorgen inte spelar någon som helst roll och de ser inte att de använder skattepengar som de dessutom gömmer på kanalöarna Guernsey och Jersey.

Historien i "En enda natt" förklarar riskkapitalisternas hänsynslöshet med personliga trauman. Här är kanske behållningen att vi på ett lätt sätt förstår hur dessa män jobbar. hur de med hjälp av sina nätverk kan låna pengar och belåna bolag på ett sätt som ingen annan kan.

Det var ju inte för att JB:s gymnasier gick dåligt som skolorna gick i konkurs, det var för att ägarna hade belånat dem till mer än 100 procent.

Vinsterna som de plockar över till skatteparadisen i engelska kanalen skapas genom att de anställda i bolagen springer allt fortare. Det är unga människor som får sova med sina mobiler under huvudkudden för att få jobb, det är anställda i omsorgsbolagen som aldrig får mer än 60 procent av en heltid och scheman som i bästa fall räcker sju dagar framåt. Det är skolor som satsar på självstudier och som skiter i att skaffa eleverna den praktik som ingår i gymnasieprogrammet, det är kvalitén och tilliten som säljs ut.

Det är den sidan av riskkapitalismen som den andra sidan vill sätta stopp för. Ja, för grunden till riskkapitalfonderna finns i de bolag som investerar i nykomlingar. I idéer och koncept som kan eller som inte kan bli lönsamma. de som jobbar där anser att ingen ska få lyfta ur vinster ur bolag som drivs med skattepengar.