lördag 4 oktober 2014

Ljuset från norr

Jag sitter här och tänker på hur en karta över Sverige med den förra regeringen och den här skulle skilja sig åt. För det första får vi en statsminister som arbetat i Örnsköldsvik och vuxit upp i Ångermanland, för det andra får vi en utrikesminister som vuxit upp i Kåge i Västerbotten och börjat sitt vuxenliv i Värmland, för det tredje får vi en försvarsminister som har arbetat i Luleå som ledarskribent, för det fjärde får vi en jämställdhetsminister med rötterna i Malmberget, för det femte har Kristina Persson, framtidsminister sina rötter i Jämtland och för det sjätte kommer Lndsbygdsministern Sven-Erik Bucht från Haparanda.

Alliansregeringen hade inte en enda minister med erfarenhet av livet norr om Dalälven.

Nästa undran är, kommer dessa sex ministrar spela någon roll för hur norra Sverige utvecklas? Kommer vi att få den där järnvägen som går längs med kusten till Umeå och som skulle säkra alla transporter mellan industrier och råvaruföretag? Skulle vi som bor här uppe kunna samarbeta mellan de olika städerna utan att sätta oss i bilen?

(Bilden ja, Ljuset kommer väl från norr?)

fredag 3 oktober 2014

Med nål och tråd

Idag är det fredag och första dagen på vår workshop med Britta Marakatt-Labba. Vi ska brodera i dagarna tre. Små och stora stygn om vartannat. Små och stora steg framåt.

Berättelsen ska löpa längs med linne, bomull, ylle och siden. Vi får se om den har en röd tråd.

torsdag 2 oktober 2014

Höstsoppa på morot

Igår åt jag morotssoppa tre gånger på en dag. En av mina vänner sen länge var här och då kom jag på att en soppa som lyser av höstfärg vore en god lunch. Här är mitt recept:

ett halvt kilo morötter
en liten bit rotselleri
två potatisar
en purjolök
en lök
en klyfta vitlök

Skär allt i bitar och bryn bitarna, utom potatisen, i en gryta. Häll på 1 liter vatten och grönsaksbuljongtärningar eller pulver. Stoppa i potatisen och riv i fem centimeter färsk ingefära.

5 cm ingefära
1 limefrukt
mynta
creme fraiche
rostade solroskärnor

Låt grytan med rotsaker puttra i en halv timme. Mixa allt. Tillsätt skalet och saften från en limefrukt och smaka av med salt och peppar. Tillsätt lite mer vatten om den blir för tjock.

Servera med creme fraiche, mynta och solroskärnor.

Den har en smak de rätter som mina kambodjanska vänner serverade på 1980-talet.

Adjö

I natt drömde jag om vintern 1986. Då när vi for varje fredag till Sandrews för att se veckans filmpremiär. På plats fanns alltid Rolf Nilsén från Kuriren, en legend redan då. Nu finns han inte mer. Och vi i Luleå har förlorat en av de mest bildade och kunniga journalister som vandrat på våra gator. Hans område var populärkultur. Då på 80-talet var det inte fint.

Men när Rolf Nilsén skrev var det för alla. Vi kunde oavsett bakgrund förstå hans fascination inför stora författarskap, rock, filmskapare och skådespelare. Han mötte dem alla och skrev utifrån sin utsiktspunkt i Svartöstan granne med järnverket. Det var där han började arbeta innan hans intresse för kultur tog honom till nöjessidan på Norrbottenskuriren.

Alla i Luleå visste vem han var. Han var ju med på alla evenemang. Han skrev ju minst sju artiklar i veckan och en krönika. Han var dessutom en person med civilkurage. En person som grep in ett bråk på Storgatan för att rädda en för honom okänd person. Då hamnade han på sjukhus.

Där hamnade han också efter svåra komplikationer och de senaste åren var han rullstolsburen. Han hade slutat sitt dagliga arbete och fanns bland sina enorma samlingar med musik, litteratur och tidningsartiklar, eller på Kulturens hus med glimten i ögat. Allt nytt var värt att provas.

Nu är det slut. Nu får vi inte se vad hans nyfikna blick finner i framtiden. Nu har han farit iväg efter 60 år på jorden.

onsdag 1 oktober 2014

Morgnar som rodnar vid sex.

Igår blev mitt hår höstfixat och jag hämtade ut höstens tegelsten från biblio. Nu ska jag ägna 28 dagar åt att försöka fatta Thomas Pikettys "Capital of the Twenty-First Century". Jag inser att jag nog har tagit i så jag spricker. Men man kan inte misslyckas om man inte försöker nå över sin kapacitet.

Oktober börjar med en ljuvligt rosa morgon och utbyte av snart 35-åriga toalettstolar. Det går inte att hitta sitsar som passar längre. Man kan i alla fall inte klaga på hållbarheten.


Sommarmorgnar som rodnar vid sex. (Obs tvetydigheten). Livet är bra att leva.

tisdag 30 september 2014

Maken dog men hans fru fick inte vaka

Blank. Det är veckans vackraste ord. Alla 292 gångerna som talman Per Westerberg (m) läste upp vad det stod på valsedlarna i talmansvalet kändes det, som om vi som tror på allas lika värde, fick en liten, liten upprättelse. Vi som inte röstat på ett parti som har sina rötter i den nazistiska rörelsen.

Rasismen dyker upp överallt varje dag. Frågan är om vi får uppleva fler mord, som på Ny demokratis tid 1991-1994, än innan de rasistiska partierna kom in i riksdagen.

I morse satt jag här och grät när Randi Mossige-Norheim berättade hur den man som brännskadades i det romska lägret i slutet av augusti och dog inte fick ha sin fru hos sig på sjukhuset. Polisen tog inte kontakt med henne för att berätta om att hennes make dött förrän efter fyra dygn. Nu kunde hon inte berätta för sin 6-årige son per telefon att hans pappa dött så hon låtsades att maken var jobbet när sonen ville berätta något för sin pappa.

Hans Caldaras berättade att han besökt den illa skadade mannen på sjukhuset och då fått höra att den rumänske tolken skällt ut familjen och sagt att den helt nedbrutna hustrun var en dålig mamma och att den brännskadade mannen borde sluta tala illa om Rumänien. Tolken hade däremot inte tolkat samtalet med sjukvården. Och ingen i personalen hade reagerat.

Lyssna här.


Måtte vi inte få ett samhälle där denna omänsklighet blir vanlig.

Om Rumäniens ovilja att förbättra livsvillkoren för de medborgare som är romer vittnar alla som försökt hjälpa till. Bara en bråkdel av de pengar som vi EU-medborgare har tilldelat länderna på Balkan har använts för att ge romerna det bättre. Istället har de pengar som trots allt använts gått till konferenser på dyra hotell i Bryssel. De romska oraganisationer som velat utveckla hjälpprogram har inte fått del av de pengar som borde betalats ut, istället har projekten gått i konkurs.

Men byråkraterna i Bryssel har trots deras kunskap om alla svårigheter som de romska projekten har haft inte lyft ett finger. De har inte krävt rättning i leden och de har inte krävt att regeringarna betalar tillbaka pengarna.

Det kallas väl också rasism, strukturell rasism. Men valet att ta ett beslut som försvårar utvecklingen av de romska samhällena är en människas.

måndag 29 september 2014

Gyllene björk och lite grådaskiga tankar

Björken står och solar sig i höststormen och det är är tio grader varmare i dag, än för en vecka sen. Men när Bo Frank, moderat kommunalråd i Växjö, öppnar munnen så tror jag att isvindarna kommer från Småland.

Istället för att hitta lösningar på hur vi ska kunna leva tillsammans vräker han ur sig det klassiska om att "vi inte kan ta emot alla fattiga i världen". Det säger han när vi tar emot 18 000 flyktingar från Syrien och närområdet, Turkiet, Libanon och Jordanien, har miljontals boende i skolor, idrottsarenor, på gatan och i parkerna. Vilken ofräsch inställning.

Han berömmer sig om att han lockat potentiella SD-väljare att rösta  på moderaterna. Jag undrar var är skillnaden mellan Bo Frank och Sverigedemokraterna?

Det är väl dom som i alla lägen säger att de som flyr ska stanna i sitt närområde och inte belasta dem som rikast är?

Nej, nu gäller det att ta vara på alla fräscha idéer om hur hela Europa ska ta emot flyktingar från alla de konflikter där vapen från europeiska vapenfabriker används. Det är ju inte så att vi inte har sålt vapen till dessa konfliktområden på olika både lagliga och olagliga sätt.

Först var det religiösa fanatiker i Afghanistan som fick pengar och vapen från väst, sen var det  samma typ av grupper i Syrien.

Nu målar vi upp en bild av att vi ska rädda befolkningen från talibaner och IS.

Inte så kul att tänka på. Men en påminnelse om att de mesta som sker beror på en massa olika beslut som vi inte kan styra, eller ens se.


söndag 28 september 2014

Moralismen finns väl nu också?

Höstens premiär på Norrbottensteatern var La Cage aux Folles. En 1980-tals musikal med många aktuella teman.

Jag gillade verkligen det vi fick höra och se igår men det fick mig att tänka på om regissören Karin Enberg skulle ha valt att flytta handlingen till idag.

Ja, den kom ju till i början av 1980-talet när Nationella Fronten växte så det knakade i Provence. Ordföranden var en kvinna med en enkel trossats. Allt som är främmande ska bort. Och i hennes värld fanns varken transor eller homosexuella.

Det jag undrar över är om vi hade kunnat få se en glimt av hur de som kramar traditioner och rädslan för främlingar har lyckats påverka Europa av idag.

Hur ultramoralistiska organisationer tillsammans med nationalistiska partier gör allt för att vi ska fortsätta stå med minst en fot i 1800-talet.

Tänk om vi fått se Marine le Pen  möta en queerfamilj av idag? Tänk om vi fått skratta med och inte åt alla dem som står på scenen på La Cage?

Det är bara några tankar som dök upp när jag skulle somna efter en härlig show. Nästa uppsättning kanske?

Behöver vi en frälsare?

Denna helg har våra kommunalråd, Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström, bägge sossar, bjudit in människor som ska "upptäcka" att Luleå är som alla andra platser i vårt avlånga land. Ja, att det krävs mer än goda kontakter med Metall för att utveckla kommunen.

En av dem som var på plats är Janerik Larsson på SvD. Och hans slutsats är att vi som bor vid älvens strand har ett pockande behov av en frälsare. En person som han kallar Mr Luleå.

Yvonne Stålnacke som har varit med och utvecklat vår kommun tillsammans med Kalle Petersen sen 2002 räknas inte. Hon ska nu sitta still i båten, trots att det är hon som är kommunstyrelsens ordförande och lyssna till vad Niklas Nordström har att komma med. Han som arbetat med lobbying på Prime. Det är han som utvecklat allt nytt som vi har idag, om man får tro Janerik Larsson, där han satt på sitt kontor i Stockholm. Det som duktiga människor här har jobbat med i tolv år räknas liksom inte alls. Nej, låt oss ledas av frälsaren mr Luleå, eller?

Tala om att missuppfatta det mesta, om man säger så. Förändringen har nog kommit av att makten flyttat från ishockeyrinken till Kulturens hus. Från att göra till att tänka först. Och att ta vara på alla de geniala idéer som kommer ur det som finns. Det är inte politik utan en syn på utveckling som vi alla behöver.

Färre subventioner och mer verkstad.

I Luleå ökar inte sysselsättningen på grund av att städningen hos gamla utförs av subventionerade RUT-bolag.

Men snart är vi väl där. Ja, om vi ska lyssna till Janerik Larsson och göra som han tror ät det bästa. Låtsas att framtiden finns i att de som har mest får ännu fler bidrag. Får ännu större skattesänkningar.

Eller så tror vi på att kreativa lösningar som uppstår på alla de arbetsplatser som finns här är konkurrenskraftiga och värda att sälja vidare. Att det är universitetet och inte hockeyplanen där vår framtid finns. Istället för stora företag skapas små bolag.  Det finns möjligheter på isen också. Men när det bara är hockey som räknas och all annan is-sport får stå tillbaka då får vi tänka till.

Ska det vara så att konståkningen får stå tillbaka för rena träningsmatcherna? Nu kommer inga tävlingar till Luleå sen tre av fyra flyttats eller ställts in. Sveriges främste konståkare får nöja sig med näst bästa isen för att pucken ska luftas i första hand.

Vad hjälper tron på att en enda man ska leda oss alla framåt mot gryningen mot detta...