fredag 13 februari 2015

När politikerna tänker på hus tänker de monument

Varför drömmer inga politiker om att bygga bostäder? Varför faller de för att bygga monument över dumheten? I nästan varje större kommun pågår planarbete för att skapa byggnader som ingen vill ha. Ja, förutom de politiker som vill peka på dem när de har fått barnbarn och säga det här byggde jag.
Detta utbrott får jag när jag läser om alla omöjliga hus som planeras här i Luleå och i Stockholm. Hus som kommer att ha hyror dyrare än Strandvägen, eller Gültsauudden.

Tänk om det fanns kloka makthavare som tog fram bostäder som vi kan bo i. Tänk om de dessutom kunde se till att bygga där det finns kommunikationer. Tänk om de kunde planlägga hela området med skolor, förskolor, idrottsplaner och badhus så att det fungerar i alla väder och inte som nu sätta upp provisorier.

Hur kan det komma sig att alla kommuner gör på samma oplanerade sätt? Vilka ideologier och teorier säger att det är bättre att bygga fel och dyrt istället för att planera inför framtiden?

Det är unga människor med för det mesta låga inkomster som ska flytta in i bostäderna som byggs. Om kommunerna ska överleva. Men det byggs för pensionärer som säljer sina villor och vill flytta in i stan. Det är bara de som kan hosta upp dessa overkliga månadskostnader. Och de måste vara två. Inte kan någon som lever ensam betala 15 000 kronor för att bo i en tvåa med sjöutsikt.

Det tycker jag att våra riksmedier ska berätta om istället för att tjata om en mjukporrfilm i en hel vecka.

torsdag 12 februari 2015

Platsens magi

Om någon hade sagt Grosseto, eller Maremma till mig före 2012 hade jag tänkt på doftande kullar, salta stränder och utsökta middagar.

Men nu har Grosseto blivit staden där kaptenen på Costa Concordia satt i husarrest under rättegången efter det att han flydde från faryget när det gick på grund. I går var det domstolen i Grosseto som meddelade domen att kapten Schettino ska sitta i fängelse i 16 år. En mild dom tycker åklagaren som yrkade på 26 år; det dog 32 människor i olyckan och ett hundratal skadades.

Det tog 19 månader innan domen kom.

En tid som har förändrat mångas uppfattningar om sydvästra Toscana. Regionen Maremma är ju en plats som fram till 1960-talet var en av de fattigaste i Europa. Men sen satsade både Italien och många internationella organisationer på att denna plats skulle utvecklas till ett paradis. De svenska fackföreningarna gick samman och byggde ett enormt hotell som idag är öppet för alla. Riva del Sole var platsen dit många åkte på sin första resa till Medelhavet. Konsum i Stockholm organiserade resor, olika fackföreningar och Reso.

Mormor och jag satt med "Storstaden" Konsums tidning och drömde om att kunna resa dit. Men hon hade hela tiden andra saker som måste fixas så vi kom aldrig iväg. Jag fortsatte att drömma om livet vid stranden och i skuggan av alla träden vid Rivas anläggning. Då hände det. Jag fick ett stipendium och fick njuta av den mest avkopplande semester som jag har haft.

Uppfattningen om en plats kan förändras rätt snabbt, och det borde vi ta vara på. Ja, ta chansen att förändra vår plats. Jag tänker på hur Britta Lindwall och hennes make har skapat The Three hotel i Harads. Ve hade kunnat drömma om att Vouge skulle resa till Harads för att göra ett reportage?



onsdag 11 februari 2015

Vasst socker och en doft från Paris

Vissa dagar är rätt speciella. Ja, på både bra och mindre bra sätt. Igår ringde två av mina kusiner. Den ene har jag inte talat med sedan 1980-talet, den andra var det säkert sju år sedan vi hördes av.

Bägge samtalen var oväntade och kära. Kul att få tala med dem som fanns när jag var mycket yngre. Bilder av vad vi var med om på släktträffar och sommarlovet dök upp i mitt huvud.

Ett minne som är ovanligt starkt är ett från mina farföräldrars guldbröllopsfest. Vi hade samlats alla i familjen i en festvåning. Där fanns kusiner och en farbror som jag inte ens kände igen.. Jag kommer ihåg att jag beundrade allas fina kläder.

Allra finast var min äldste kusins fästmö, och så min fina ärvda vita spetsklänning.

Maten var säkert god men väldigt annorlunda för en nioåring. Jag minns fortfarande glassbomben med spunnet socker. Socker som var vasst och kändes som nålar. I mitt lilla huvud var spunnet socker mjukt  som sockervadd.

Ibland när  jag känner doften av Miss Dior ser jag dem som var i tjugoårsåldern på denna festernas fest framför mig. Jag undrar vem av dem som var där som doftade så.

Det tog många år innan vi sågs igen allihopa. Då firade vi att det var etthundra år sedan farfar föddes. Då var det jag som var i 20-års åldern och mina kusiners barn var just barn.

Tänk att ett samtal kan få oss att minnas så mycket och egentligen kanske inte det relevanta. Kul var det att få minnas lite grann.



tisdag 10 februari 2015

När är det accepterat att utkräva ansvar?

Tänker ni också på den nioårige pojken som blir fasthållen och nästan kvävd, knockad av en vuxen vakt på Centralstationen i Malmö?

Hur kunde det ske? Hur kunde en vuxen person ta och lägga ner en nioåring på golvet och hålla hans huvud så att det slog mot stenen och lägga handen över pojkens mun?

Varför valde inte den vuxne mannen att hålla fast pojken i famnen?

Det är frågor som tumlar runt och som gör mig rädd. När kopplade vi bort sans och förnuft och lät vakter utöva våld mot barn? När jag hör hur polisen i Malmö, först beslutar att inte utreda vad som har hänt, då undrar jag vad som har hänt med polisen.

Istället tas vakternas anmälningar av våld mot tjänsteman på allvar och läggs ner på grund av att pojken är nio år. Inte på grund av att han har slagits för sitt liv.

Vet ni jag hade gärna velat veta varför polisen inte tar in vakterna och förhör dem direkt efter händelsen. Det kan ju ha varit så att de var rädda för att pojken skulle rymma över spåren eller rusa ut i trafiken, men det får vi aldrig veta.

Vi får antagligen aldrig veta något om vad som skett. Och vi får aldrig se att någon inblandad tar ansvar för vad som hände med den nioårige pojken.  Det händer ju aldrig att någon som gör fel får ta ansvar för vad de har gjort.

Samhället har snart inga broar kvar mellan oss som är vanliga löntagare och de som vi väljer i allmänna val.

En näringsminister som tar ett beslut som i slutändan kostar skattebetalarna 50 miljarder kronor. Ett trafiklandstingsråd i Stockholm som inte finansierar kollektivtrafiken utan sänker skatten, ett kommunalråd i Luleå som satsar stora resurser på att bygga lyxbostäder i Södra hamn istället för att bygga lägenheter som alla kan bo i.

De hittar inte längre fram till verkligheten, och de kommer aldrig att få någon hjälp att hitta rätt, inte när det inte är comme il-faut at utkräva ansvar.

måndag 9 februari 2015

Ett fint måndagsbesök

Här är morgonens finaste gäst. Hen har byggt ett system med tunnlar under den djupa snön. Vid varje träd finns en öppning där korren hoppar upp och letar efter frön. Kul att det fortfarande finns lite vilda djur kvar här vid älvens strand. Jag saknar de där morgnarna när ängen var full av spår efter harar och en älg stod nere i strandskogen. Nu är vi mer urbana, då är det tur om vi får se dem så här nära.

(ja, bilden är lite suddig, ljuset ville inte riktigt räcka till.)

söndag 8 februari 2015

Olika grå nyanser

.
Denna vecka har jag läst olika artiklar om konflikten mellan Israel och Palestina. Och det är lätt att förtvivla. Så många känslor får styra och så lite förnuft. Det är som om ingen kan se förbi all propaganda.

Svenska Dagbladet publicerar Israels propaganda genom  ambassadören Isaac Bachman.

I veckan fick den franske filosofen Bernard-Levy berätta om hur han ser på Sveriges erkännande av den Palestinska staten i DN. i en för övrigt pladdrig och ogenomtänkt text.

Idag skriver Nathan Sachar i DN om den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och den texten ger fler förklaringar till hur konflikten har kunnat rulla vidare trots alla dessa oändliga försök till fredssamtal och konstruktiva lösningar.

Det är svårt att veta vilka källor som framför verkliga och sanningsenliga berättelser om vad som hänt och händer i Israel och i de palestinska områdena. Vissa fakta kan vi ta på. Muren finns där och spärrar av livet för palestinierna.

Raketerna finns där och skadar och skrämmer israelerna.

Vedergällningen.

Det finns ingen balans, inget hopp så länge som tron på att rättvisa kan skipas med våld. Bara mer död och kaos.

När kriget bröt ut 1967 gick jag i lågstadiet. Min småskolelärarinna Rut Levin var djupt troende pingstvän. Hon skrämde upp oss som varje dag i två års tid hade levt i Jesu tid med en karta över de platser som vi fick läsa om i Barnens bibel. Vi fick veta att varje dag dödades Jesusbarnet om och om igen. Och det var alla de barn som levde i Israel som hon var orolig för.

Vi fick se filmer om fantastiska kibbutzer. Varje apelsin från Jaffa var godare än en som kom från Spanien. Det fanns en vit och en svart sida. Och nu då när alla har sin egen grå färg att försvara?