lördag 25 juli 2015

I Hedebybornas Sörmland

Vi har blivit med en ny teknisk pryl för att se bilder på teven och filmer från olika webbplatser. Chrome casting är också en väg bakåt till gamla teveserier. Vi har hamnat i Hedebyborna. Ja inte jag så mycket men i går följde vi i deras spår.

Åkte på gamla vägar i Sörmland och njöt av en sval sommardag. Det är härligt att upptäcka gammalt på nytt.


måndag 20 juli 2015

Om att skriva utan att kolla fakta

Idag ramlade jag över denna artikel  där Lars Berge och Svenska Dagbladet tar heder och ära av Nils Bejerot. Man kan säga att han bygger upp ett porträtt av Bejerot byggt av olika påståenden som han inte belägger. Ja, han skuldbelägger till och med Bejerot för att hans hus brändes ner av pyromaner.

Varför låter Svenska Dagbladets kulturredaktör Lisa Irenius, Lars Berge skriva vad som helst utan att källorna är säkrade?

Man kan ju alltid försöka hitta källor även om personen man beskriver har varit död sen många år.

Nils Bejerot var på sin tid den läkare som träffade flest narkomaner i Sverige. Han arbetade på häktet i Stockholm och som psykiatriker i vården. Han var medlem i olika vänsterorganisationer som vpk, clarté och socialistiska läkare. Han var aldrig medlem i det parti som var maoistiskt och kallades skp. Redan 1956 när Sovjet gick in i Ungern avslutade han sitt politiska engagemang. Istället utbildade han sig till psykiatriker och började arbeta som socialläkare i Stockholm. Han var den som först ställde diagnosen intravenös narkoman i Europa.

Han påverkade Sveriges narkotikapolitik genom att hålla tusentals kurser om hur han såg på narkotikans spridning i samhället. Han debatterade med alla som ansåg att det var bättre att narkomanerna fick fri tillgång till droger än att man jagade langarna. Men han gav sig aldrig. I mitten av 70-talet förändrades Sveriges narkotikapolitik och all beröring med narkotika blev straffbar. Straffen för grova brott höjdes och många kritiserade detta.

Under 1980-talet skrev han krönikor i Folket i Bild/Kulturfront, en tidskrift som bland annat Jan Guillou var med och drev.

Nils Bejerot ansåg i korthet att inga droger förde samhället framåt. Han berättade ofta att han mötte människor som han hade stor respekt för men som inte klarade av sina liv på grund av att de var beroende av olika droger. Han var mycket upprörd över att vissa ansåg att hasch inte var så farligt. Han visade med hjälp av FN:s forskning om droger, att samhällen där hasch, eller cannabis används dagligen, stagnerade och fick det allt svårare att försörja sina medlemmar.

Han startade föreningen  riksföreningen för ett narkotikafritt samhäller tillsammans med fackföreningsledaren Yngve Persson.

Under hela sin tid som debattör och läkare vid häktet i Stockholm, psykiatriker i Stockholm och forskare så hade han sina motståndare. Många ansåg att han inte såg missbrukarna som människor. Andra att han ville ha ett samhälle där polisen hade stor makt.

Han sa själv att han ville verka för ett samhälle där alla måddeså bra som möjligt och att var eller hur man växte upp, inte skulle stå i vägen för unga människors chans att bli vad de ville. Och de unga människor som han mötte i sitt arbete med drogmissbrukare ville han ge chansen att få ett liv som inte styrdes av drogerna.

Jag har berättat förut om hur jag kom i kontakt med de baksidor som finns med droger. En av våra kompisar som vi växte upp tillsammans med under sommarloven på Öland satt helt plötsligt i enebacken och trummade all vaken tid. Ingen förstod varför.

Men en kväll kom hans mamma och berättade att han hade varit med och spelat i ett band i Köpenhamn den senaste vintern. Där hade han och de andra kopplat av med att röka hasch. De andra hade kommit hem friska, men hennes son som var 19 år, kom med transport till Sankt Lars sjukhus i Lund. Han hade fått en psykos. Hon var helt förtvivlad eftersom att han, som hade varit den smarte sonen, som spelade schack i ungdomslandslaget och som hade högsta betyg i sin examen inte fanns kvar.. Nu talade han inte. Han jagade demoner vid trummorna och familjen väntade på att han skulle få hjälp. Hans liv var helt förstört. Två gånger var han så psykotisk att han försökte ta livet av sina föräldrar och bränna upp deras hus. Gång på gång satt han inlåst utan chans att komma vidare. Det tog tiotals år innan han mådde så bra att han kunde leva utanför psykiatrins väggar.

Hans mamma skrev en bok om hur de kämpade tillsammans med sonen för att han skulle kunna leva utan att påverkas av den svåra psykos, som tiden med haschrökningen i Köpenhamn hade orsakat. Den boken som jag naturligtvis inte har kvar, berättar bättre än alla andra, om varför vi inte ska tillåta fler droger än alkohol. En drog som är nog giftig och som orsakar nog med skador hos människor.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför det är så många debattörer som just nu kämpar för att legalisera cannabis. Vill de tjäna pengar? Vill de att en del av alla unga människor ska slås ut? Vill de ha ett samhälle som stagnerar?

Ni som tänker på legaliseringen av cannabis i vissa amerikanska delstater kan söka på nätet och se att ingen kan påvisa att cannabis ger någon som helst god påverkan på de sjukdomar där cannabis används.

Det här blev många ord. Men ibland är det så.

Ha en fin Margaretadag.