Morgonen började med att jag försökte rädda de kryddtagetesplantor som flämtande stod med vatten upp till hakan. Nu behöver de inte simma längre. Sen fick jag gå in och värma mig. Det var inte fler grader ute än att jag var tvungen att ha ylletröja, sockor och vantar. Som tur är har vinden vänt och nu är det skönt de minuter som solen hittar fram bakom molnen.
När jag satte mig ner och väntade på att tevattnet skulle koka så fick jag en bild över Metron i Paris. Den nya kartan som jag inte sett förut. Det lustiga är att när jag satt och tittade på alla de stationer som helt plötsligt flyttat in bland de gamla är det som om ljudet från metron hörs här intill. Gnisslet, tjutet, pipet och doften av gammal källare når in till köket. Minnen från de eviga promenaderna i gångarna mellan de olika linjerna. Var det bättre att satsa på att kliva av vid Plaisance istället för vid Alésia. Eller skulle jag ta RER till Denfert-Rochereau? Ja, det var en hel vetenskap att hitta rätt på den tiden. Vi gick alla med en liten bok, Plan de Paris, i fickan. Med hjälp av den kunde vi finna nästan allt utan att åka fel. Utom ibland när det blev så krångligt att vi drömde mardrömmar om att fastna mellan två linjer. Nånstans vid Jaurés där de allra äldsta tågen skakade fram.
Inga steg, inga spår av Paris finns här vid älvens strand. Här är det fåglar som gör tecken i sanden. Svanar som tjuter och ett malmtåg som dunkar fram vid skogens kant. Bara en linje att välja på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar