torsdag 10 mars 2016

Allt var inte advokadogrönt

Jag har fått låna en förstaklassbiljett till den tid när vi såg framåt med tillit. Till den tid när reportagen om inredning gjordes för de flesta och när ett av det mest lästa reportagen handlar om hur du kan "fräscha upp" din fyra i miljonprogramshöghuset.
Ja, för veckans arkitekt framhåller att lägenhetn är välplanerad med bra grundmaterial.

I en pärm från 1972-74 fylld med klipp och bilder hittar jag igen mina drömmar om hur jag ville bo och leva som vuxen. Tack Laila för att du har sparat hela denna samling med nostalgi.

Titta på bilden, visst skulle den kunna vara fotad nu? Det är en av de idéer som ägarna av fyran i höghuset fixar till. En frukostbar byggd av enkla  hyllor på den ena väggen. Känner ni igen lampan? En nästan likadan hänger i vårt kök idag, inköpt på Ikea.

Stolarna i plast och metall fanns i mitt första hem på 16 kvm.

Jag är helt förvånad av att allt är så modernt, så up-to- date. Ja, förutom de allra nyaste vitvarorna i advokadogrönt. Eller är det modernt snart igen?.
Enkla möbler i trä, låga möbler med stora kuddar, allmoge på längden och tvären och klara färger. Tygerna var rutiga, randiga eller häftiga. Med mönster från Tiogruppen eller Marimekko, Husen stugor på landet som fräschats upp. Ett reportage följer fyra systrar som alla köper varsin stuga vid Bodsjön i Hälsingland. Gissa vad en stuga på 80 kvm med en tomt på 3 000 kvm kostade! Det kunde inte jag. De hade som mest betalat 20 000 kronor 1974.

Tänk om det skulle finnas inredningsreportage idag som utgår från vad de flesta har att leva med istället för dessa orimligt dyra exklusiva hem där ingen vanlig människa sätter sin fot en enda gång.

onsdag 9 mars 2016

En fasansfull dag

Skärm på skärm på skärm. Förevigat med en skärm.

Idag kommer förslaget om att Sveriges 21 län ska bli sex. En ganska liten förändring för dem som fortsätter att ha nära till beslutsfattarna, En enorm förändring för oss i de fyra nordligaste länen.

De största arbetsplatserna för akademiker, utanför universitet och högskolor,  blir två istället för åtta.

Ska sjukvårdens specialiteter delas upp mellan de fyra stora sjukhusen får vi chansen att tillbringa många långa timmar på vägarna. Ja, för järnvägen mellan oss och de två länen söderut finns ju inte.

Mellan Kiruna i norrr och Sundsvall i söder är det 90 mil. Mellan Östersund i väster och Luleå i öster är det 60 mil. Vad har denna enorma yta gemensamt?

Östersund och Sundsvall har ett universitet tillsammans, med 19 mil mellan campus.
Umeå har regionsjukhus och universitetssjukhus som servar alla fyra länen. Universitetet har vissa utbildningar utlokaliserade till Kiruna, (60 mil), Skellefteå, (15 mil) Örnsköldsvik, (11 mil) och Luleå, (27 mil).

Så här kan man fortsätta och visa på hur avstånden försvårar en sammanslagning. Det är ju lättare och snabbare för politiker i Kiruna att ta sig till ett möte i Stockholm än ett möte i Luleå. Vi har ju ingen fungerade regionaltågtrafik i och med att trafikverket inte har skött spåren. Resan mellan Luleå och Umeå, (27 mil) med tåg tar fem timmar, inte de 2,5 timmar som det borde ta.

En  av favorithistoriena som gärna berättas här uppe är den om hur de nyutnämnda landshövdingarna kommer söderifrån och utlyser det första sammanträdet för länsstyrelsens styrelse.

Härmed kallas du till sammanträde klockan 8.00 i Luleå står det på inbjudan. Ja, och då tvingas en stor del av ledamöterna att resa till länshuvudstaden kvällen innan och kostnaden för dessa hotellrum blir skyhög. Ja, för har man tillbringat sitt liv söder om Sundsvall är det svårt att begripa att det inte finns en chans att ha ett möte före 10 om alla ska hinna komma i tid. Både avstånden och avsaknaden av kollektivtrafik gör alla möten till en logistisk mardröm.

Det gäller alla möten.

Jag minns med fasa när jag åkte till sjukhuset i Umeå för att få möta en specialist. Taxin kom sex på morgonen och bussen gick före sju. Trots att resan borde ha tagit fyra timmar var vi inte framme förrän efter fem. Tur att jag hade tagit i och hade två timmar till godo när jag började resan. Så efter sju timmar fick jag träffa en läkare i femton minuter  (på fastande mage), ta prover och vänta på bussen hem.

Hem kom jag tio på kvällen. Om en större del av vården flyttar till Umeå kommer vi inte att ha en chans att få ta del av den specialistvård som finns i länet i dag. Sjuka människor måste vara ovanligt friska för att orka ta sig igenom en sån lång dag.

Antalet människor i denna halva av landet är sisådär 900 000. Knappt så många som bor i Stockholms kommun. Den stora frågan är om det går att organisera service och vård på ett annat sätt än det vi har gjort fram till nu. Kan vi lyckas med det?

.
Det gäller att alla låter bli att vara insnöade på alla vis

måndag 7 mars 2016

Skulle de inte ha diskats?

Full av hyss springer Emil för att vinna loppet till snickerboa, och ingen säger så mycket om det.

Värre är det med de pojkar som tar plats i Vasaloppet och gör allt för att tränga sig fram trots att det är länge sen segraren hann i mål. Inte ville de följa reglerna och släppa fram de tre kvinnorna i täten. Nej, ack nej, de gjorde inte som de män som släppte fram gruppen som hann först i mål. De bara körde och tog plats och förstörde hela upploppet för de tre bästa kvinnorna.

Varför gör de på detta viset? Ja, varför kan inte män som har några hundra meter fram till målet låta kvinnornas tävling avgöras av skicklighet och inte av vilka män som tränger sig fram?

Vilken illustration till hur livet är här utanför skidspåren. Kvinnor får vara med bara de inte tar lika stor plats som männen.

Bilderna från upploppet i Mora i fädrens spår kommer för alltid vara den bästa illustrationen till varför vi lever i det samhälle som vi gör.

Tänk om det hade varit kvinnor som nästan vält en av de bästa männen i spåret inför upploppet mot mål. Skulle de inte ha diskats?