onsdag 3 augusti 2016

De knöt inte näven i fickan

Det mullrar och bullrar. Ska vi få se ett riktigt åskväder snart?

Igår fick vi vänta hela da'n. Men åskvädret hann aldrig med att vara på samma plats som vi. Temperaturen sjönk med tio grader. Blött var det på vägen och sanden var vackert dekorerad av regndropparna men vi missade allt. Och det verkar vara likadant idag. Mörkret lägrar sig över ängen och molnen växer men strax därpå så tar solen över igen.

Tungt. Ja, nästan lite svårt att andas.

Men det beror nog mer på hur jag har mått än hur det är egentligen.

Annat var det för 99 år sedan när arbetarna på Seskarö och deras familjer svalt. De valde att inte knyta näven i fickan utan gjorde uppror mot överheten. De tvångsköpte bröd utan ransoneringskort för att den mat som de fick köpa hade ruttnat på vägen upp till Haparanda skärgård.

1917 var ett år då många svalt på grund av det första världskrget. Dels räckte inte ransoneringarna till dels tog gulaschbaroner mat som de sålde dyrt på svarta marknaden. Hungerkravaller bröt ut i Stockholm i juni 1917. Gemensamt för upproren var att militär tillkallades. På Seskarö sattes 475 man in och de sköt med hundratals skarpa skott mot de obeväpnade seskaröborna. Ingen militär dömdes för att de sköt men 8 seksaröbor dömdes till fängelse.

Då mullrade makten högre än människorna som de styrde över. Två år senare röstade den svenska riksdagen för allmän rösträtt. 1921 fick alla över 23 år rösta till den andra kammaren.

På minnesstenen står det: Brottet var hunger. En strof från den dikt som pryder gravstenen över de 5 arbetare som sköts av militärer 1931 i Ådalen. Författaren Erik Blomberg skrev:

Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig









måndag 1 augusti 2016

Älskade simsällskap

Det finns en orsak till att jag kör omkring med en baddräkt och en badkappa i bilen hela sommaren. Stora Rörssimsällskap. Simskolan och alla somrar därefter när vi fick utmana våra rädslor vid piren i hamnen granne med färjorna.

I år har badgästernas förening öppnats för 21 flyktingbarn som fått lära sig simma. Vilken god idé.

Jag vet inte hur simsällskapet fungerar idag, men vi längtade till början på juli när simmandet satte igång. Vi tog våra cyklar och rullade genom skogen på plankan över avgrundet, förbi barnkolonien ner till simsällskapets badhytter bakom piren. Det första året fick vi torrsimma och öva på att flyta med gamla korkdynor. Efter tre veckor vågade vi simma på insidan av piren.

Den andra sommaren började jakten på de olika simmärkerna. Järn. brons, silver och guldkandidaten. Då var vi elva. Sommaren därefter kämpade vi med klädsim, undervattenssim, och det allra jobbigaste. Modet att våga klättra upp på färjans tak och hoppa ner i djupet. Färjan stod mitt i hamnen och väntade på att vi skulle klättra upp. Sen skakade benen innan vi motvilligt hoppade i.

Det var en match med rädslan som vi till slut vann. Och så hade vi tagit den första magistern. Jag hann ta silvermagistern innan vägen genom skogen inte kändes spännande och sommaren fylldes med annat. Då hade vi hjälpt till med de yngsta och varit kära på avstånd i simläraren.

Förutom glädjen med att simma i svalt vatten fick jag med mig känslan av att jag kan klara av att vinna över min rädsla. Det var det viktigaste med att cykla varje morgon till Stora Rör.

Här vid älvens strand har inte en kotte hört talas om att man kunde ta simmärken och njuta av att vinna över det som kändes svårt i vattnet utanför piren. Tänk när vi simmade 2 400 meter i vinden som blåste i tio sekundmeter. Eller när vi skulle göra en livräddningsuppgift och dyka ner till botten för att sen bogsera in varandra med tunga våta kläder på oss.

Finns det fler simsällskap som överlevt in i vår tid?

Jag hoppas att de över 100 barn som var med i sommarens simskola kommer att älska vatten och bad lika mycket som jag.