måndag 4 december 2017

Ljuset når över trädtopparna

Tjuvholmssundet 
Det är så svårt att begripa, så svårt att förstå. Ja, att det finns människor som begränsar sitt liv till att se allt det som är mörker. Jag kan begripa att de som drabbas av vårt underfinansierade pensionssystem känner sig helt lurade. Att de som jobbat nästan hela sina liv för sen bli sjuka också känner sig oroliga och undrar hur deras liv ska gestalta sig när de får så små pensioner. Men varför söka svaren där de inte finns? Det är inte de som har det ännu sämre som påverkar våra pensioner det är ett beslut om att lyfta pensionssystemet, under krisen på 1990-talet, ur statsbudgeten och att sätta avgifterna så låga att ett helt yrkesliv inte räcker till att få mer än en mycket låg pension. Det var bara ett parti som röstade mot, vänstern.

Jag tänker ofta på att man måste se både och. Se att solen skiner trots att den knappt når över trädtopparna klockan tolv den andra december. Se att trots att måttet är halvtomt så håller det på att fyllas med hopp om att vi kommer att märka en förändring efter #metoo.

Detta trots gamla vita män som skräms och skäms  av att de kvinnor som de har tafsat på berättar om hur de äcklades.  Att de opinionsbildare som har mörkret som en snuttefilt som de viftar med framför sig, äntligen börjar förstå att deras affärsidé inte håller. Att deras spöken inte vill skrämmas mer. Anne Heberlein fick inte tillräckligt med röster för att placeras på valbar plats på moderaternas riksdagslista i Skåne, Katerina Janouch får inte sälja lika många böcker och bubblan kring många manliga konservativa krönikörer går i bitar. Även om en del försöker klistra ihop den igen åt varandra.

Nej det hjälper inte att förvränga verkligheten. Det hjälper inte att skylla på alla andra. Det hjälper inte att dela upp oss i olika människoraser, eller religioner. Vi är alldeles för lika.

Förra veckan fick ärkebiskop Antje Jackelén mig att vilja lämna svenska kyrkan. Hon pläderade för att vi ska ha skolor drivna av religiösa samfund. Det tycker hon är bra.

Jag tycker att det är en urusel idé! En riktigt urusel idé.

Det viktigaste i ett samhälle är tillit. Orsaken till att vi i vårt lilla land har lyckats höja välfärdsnivån på bara ett hundra år är att vi känner tillit till stora delar av vårt samhälle. Det hade aldrig gått utan att vi hade kunnat samla oss bakom en idé om att vi tillsammans kan förändra våra liv till det bättre.

Finns inget tillsammans finns ingen tillit. Börjar vi dela upp alla barn i olika skolor beroende på vilken gud deras föräldrar tror på eller hur gott ställt familjen har så finns inget tillsammans kvar.

Då ramlar hela samhällspusslet isär och bitarna kommer aldrig att passa ihop igen. Gång på gång har de ekonomer och samhällsvetare som forskar om varför en så individualiserad nation som Sverige har kunnat skapa ett samhälle som vårt. Deras svar är alltid den svenska skolan, före friskolorna. Där möttes nästan alla. Det var bara någon promille som inte gick till den närmsta skolan.

Då fanns det undervisning i religion för kristna i församlingarna, för judar i den mosaiska församlingen och för muslimer i koranskolan. Men den skedde efter skolan.


tisdag 10 oktober 2017

Besök från söder och konst

Hisnande högt 

 Några dagar i oktober när Maria kom hit.
Vi

 vi for på Kusthotell och gick på SPA

 Vi vandrade vid niporna
Trasselkatten klättrade efter en ekorre
Maria hittade en fin bild som Joakim Karkea har målat.

torsdag 28 september 2017

Har jag slutat skriva?

Jag har nog inte kunnat bestämma mig för om jag ska fortsätta skriva här på min blogg. Tänker vidare och skickar med lite bilder.






torsdag 11 maj 2017

Nu kommer den första artikeln från vitsippesafarin

Resan söderut började med att jag låg och tittade på vitsippor och blåsippor på Blockhusudden. Sen öppnade Thielska galleriet och vi klev in i en av de vackraste utställningarna av porslin och keramik som jag har sett. Den är inte stor men naggande god som man skulle kunna säga med hjälp av en floskel.

Jag älskar konsthantverket och formgivningen av porslin från denna tidsepok. Är det någon mer än jag som minns den enorma utställningen av Gustavbergs praktpjäser på Nordiska museet? Ja, var det där? Det är så länge sen att jag kan minnas fel. Men min hänförelse inför de naturlyriska dekorerna den har jag inte glömt.

I utställningen fanns serviser med svenska vårblommor som skapades för att alla skulle ha råd med vackra föremål hemma, men som var så dyra att producera att nästan ingen hade råd. Gullvivor, liljekonvaljer, vitsippor, blåsippor, tussilago.

Vårens utställning på Thielska visar att Rörstrand och deras formgivare skapar inom samma motivvärld. Inför världsutställningarna utvecklades tekniken. Glasyrer kristalliseras, färgerna blir allt mer lysande och formerna allt oftare fyllda av sensualism. Jo, jag är förtjust. Och väldigt glad att denna utställning visades när vi var i Stockholm.

Jag har skrivit om två utställningar till. Miró som ger mig en ny dimension på vad som går att göra med en linje och en färg. Han verkade långt i från Josef Franks fruktiga blommande mönstervärld. De var samtida. De utgick från samma ismer. De hade samma politiska uppfattning. Men deras verk är verkligen inte samma.

Det är verkligen spännande att se hur gemensamma utgångspunkter kan ge så olika resultat.

Miró finns på Waldemarsudde fram till pingst och Josef Frank på ArkDes, gamla Arkitekturmuseum på Skeppsholmen över sommaren.

Här hemma lyser våren med sin frånvaro. En oändlig radda med vårvinterdagar som är fina men ack så kyliga. Tur att Joakim Karkea Grönberg hade en vernissage på Lindbergs i lördags. Här finns de två enorma akvareller som han målade på teves konsttävling och en del nya akvareller från Junosuando, Kiruna och Luleå hamn.

I övrigt längtar jag till i kväll när vi ska se Dramatens föreställning av Hedda Gabler. Det är länge sen en Stockholmsteater gästade oss.


torsdag 6 april 2017

Mellan alla pölar

Livet, det livet kommer tillbaka igen. Vi hoppar mellan alla pölar och njuter av vinden från söder i den obarmhärtiga vårsolen. Sanden ligger i drivor och isen flyter sakta iväg. Det är inte vårvinter längre utan nu är det plaskande vår.

På Storgatan möts vi i våra vinterjackor men utan mössa. I slänten står 2017 års majblommor på höga kvastskaft. Ni vet de fina som ser ut som nyckelpigor. Det är en ung tjej från Luleå som har designat dem. Uppe vid Domkyrkan går vi in i den samiska butiken. Här finns torkade bär, renkött och fisk och världens godaste ost från Jokkmokk. Dessutom det finaste hantverk.

Jag kunde inte låta bli att köpa en majblomma när en av skolflickorna på Kläppen kom fram och sålde. Den är så fin tycker jag. Dessutom vet jag att pengarna som samlas in går till de barn som lever mitt bland oss och som aldrig hade kunnat vara med och sporta, åka på skolresa eller spela ett instrument.

På Nygatan har en rysk butik öppnats så nu kan vi köpa riktigt ryskt rågbröd och häftiga tesorter. Jag hittade hallonte i en plåtkorg.
Den blir bra att plantera blommor i.

En dag med lite guldkant.



lördag 18 mars 2017

Kill your darlings

Vad skiljer en amatör från en professionell? Jag tror att det är kunskapen och känslan för när man ska plocka bort det som vid det första påseendet är bra och speciellt men som efter ett tag inte håller.

Vad tror ni?

Det här har jag tänkt på sedan teaterchefen på Dramaten la ner en av säsongens största föreställningar och på så sätt skapade en miljonförlust, eller när filmer aldrig kommer upp på biograferna. Tänker på den film som jag var med i för hundra år sedan i Paris som då höjdes till skyarna. Ja, under inspelningen i Quartier Latin med skådespelare som på den tiden var stora och kända. Men när den var färdig så blev det en film på video. Bolaget ville inte ha den recenserad.

Många gånger när jag ser en konstutställning måste jag tänka nytt. Då gläds jag. Det är en gåva att få möta konstnärskap som vänder på verkligheten och får oss att se världen på ett annorlunda sätt.

När jag skriver kan jag ta vissa saker för givna. Tro att jag har förstått, begripit, men jag har fel. Då är det tur att jag ofta har kunnat sova på texten och läst om den efter ett tag. Bra för läsarna. Det är ju för dem jag vill skriva, inte för mig och mina löss.

Förmågan att vara kritisk mot sig själv kan också leda till att texterna hamnar i runda arkivet och bilderna i kaminen. Kanske inte så bra. Men jag har ju inte ansvar för att någon annans pengar ska användas på bästa vis. Jag kan välja det som får mig att bli nöjd. Det vågar de regissörer, producenter och chefer som säger stopp och som tänker om.

Nu ska jag inte ta med den mening som jag formulerade i mitt huvud och som fick mig att skriva detta inlägg. Jag ska inte leka med orden för att vinna en kort poäng. Nej ibland är det bara att göra som min mentor sa:

Kill your darlings.




tisdag 17 januari 2017

Jag blev så nyfiken

I debatten förra veckan om hur det är att leva i Sverige idag efter Katerina Janusch framträdande i tjeckisk teve så har så många känslomässiga argument och så lite fakta diskuterats. Jag fastnade för ett av de uttalanden som finns med i programmet. Tänk om det är så 150 000 personer har flytt Sverige för att de är rädda för dem som flyr hit?

Jag letade reda på statistik från SCB och då får jag veta att 50 000 utvandrar per år från Sverige sedan 2011. Två tredjedelar återvänder till sina hemländer och en tredjedel är svenskar som flyttar från Sverige.

Det är alltså cirka 18 500 svenskar som utvandrar och av dem flyttar fler än 5 000 till Norge. För Norge är det land som flest svenskar väljer att flytta till.

Flest personer utvandrar under 2015. Det är 55 000 personer som utvandrar från Sverige detta år. Orsaken är att Skatteverket har låtit alla som de inte hittat någon adress till räknas som utvandrade, 10 500.

De vanligaste länderna att utvandra till 2015 är:

Norge 5073 (varav 1661 norska medborgare mellan 20-64 år)
Storbritannien 3773 (varav 1441 britter mellan 20-64 år)
Danmark 3763 (varav 1963 danskar mellan 20-64 år)
USA 3451 (varav 1225 svenskar mellan 20-64 år)
Tyskland 2550 (varav 1425 tyskar mellan 20-64 år)
Finland 2487 (varav 1369 finländare mellan 20-64 år)
Spanien 1503( varav 473 svenskar mellan 20-64 år)
Indien 1442
Kina 1265
Polen 1177

Detta år återvände 7 av 10 till sitt hemland av dem som utvandrade från Sverige.

Så utsagan om att 150 000 personer har flyttat från Sverige för att de tycker att det blev för många flyktingar här 2010-2016 stämmer inte.


Var femte som flyttar tar sin spark och åker till våra nordiska grannländer,( Norge, Danmark och Finland.) Sammanlagt flyttade 526 svenskfödda över 65 år till solen som pensionärer, varav 130 till Spanien.

Visst är det intressant att vi får veta så mycket om denna lilla grupp som flyr vintern när de slutat jobba? Är det för att vi drömmer om mer ljus?

tisdag 10 januari 2017

En anteckningsbok från Galeries Lafayette

Anteckningar från en föreläsning på universitetet 1984. Den sista raden om tortyr har ingen kunnat bevisa.
Här började min avsky för populistiska rörelser. Ja, egentligen något år tidigare när jag var i Paris och såg den bombastiske Jean-Marie Le Pen i teverutan. Först begrep jag ingenting. Men efter ett tag såg jag att det fanns ett stort utrymme i det franska samhället där de övriga politikerna aldrig vistades. Den plats där gaullisterna traditionellt hade mött sina väljare.

Men nu bestod regeringen av teknokrater och välutbildade från les Grands ècoles, de finaste universiteten. Den sista fackföreningsmannen som hade makt var Jacques Delors och han blev ju EU-kommissionens ordförande. Presidenten var socialistisk och ledare för Parti socialiste. Ett parti som skapats för att hjälpa Francois Mitterand till makten. Det är inte ett parti med medlemmar som samlas på möten för att påverka partiledningen att driva deras frågor. Det var och är ett elitistiskt parti.

Politikerföraktet frodades efter alla Giscard d'Estaings skandaler med mutor och oljeaffärer. Ekonomin stod stilla. Mitterands regering försökte förbättra villkoren för vanliga fransmän genom att öka statens utgifter för familjestöd, arbetslöshetskassor och nya statliga arbetsplatser.

Men det syntes inte ute på gatorna. Antalet uteliggare ökade. Priserna ökade. Främlingsfientligheten växte. Då skapade SOS Rasisme kampanjen " Ne touche pas á mon pote" som blev "Rör inte min kompis" i Sverige.

Relaterad bildHelt plötsligt hade landet två folkrörelser men bara den ena var ett parti.

Jean-Marie Le Pen har sin bakgrund i Främlingslegionen i fallskärmstrupperna under kolonialkrigen i Indokina, under Suezkrisen och under revolten i Algeriet. Han kommer från södra Bretagne men valdes in i Paris 20:e arrondissement (Det mest invandrartäta arrondissementet)i början av 1980-talet. Han samlade dem som kände sig rädda och utlämnade.

Jag är övertygad om att hans anhängare anser att han hade det som krävs för att slåss för dem, småfolket, för dem som anser sig vara riktiga fransmän.

Åren har rullat på och 20 år senare slog han ut socialisternas presidentkandidat Lionel Jospin. 2002 valde fransmännen mellan Jean-Marie Le Pen och Nicolas Sarkozy. Då stod han på toppen sedan dess har allt bara blivit sämre för honom men inte för partiet. Hans dotter Marine tog över ledningen för partiet 2011. Då hade hon hela sitt arbetsliv arbetat för Front national och varit folkvald sedan 1998.

Motsättningarna mellan extrema politiker har inte hjälpt Frankrike. Många människor har tappat sin tillit.

Marine Le Pen har en stor chans att bli en av de två i slutomgången i årets presidentval.

Ingen jag säger ingen trodde att Front National skulle vara ett parti som överlevde, men det blev bara större och nu är det dubbelt så stort som för 14 år sedan.

I början av 1990-talet fick jag möta ordföranden för Front National i regionen Alpes-Maritimes. Det vill säga på Rivieran. Hon drev ett företag som byggde stora öppna spisar utomhus för matlagning. Hennes rädsla för det som hon upplevde som främmande var oändligt stor. I varje detalj i vardagen var hon övertygad om att varje nationalitet skulle hålla sig till det "egna" det som inte kom någon annanstans ifrån.

Jag kan inte glömma hennes entusiasm när hon försökte övertyga mig om att svensk mat inte kan lagas med örter från Provence. Att vi inte skulle kunna dricks vin från Cötes du Rhöne. Nej, hon försökte få mig att förstå att det bara är svenskt vin och svenska kryddor som duger åt svenskar.

Denna matapartheid skulle man kunna fnissa åt om den inte är ett symptom på en nationalism som bryter sönder alla samhällen. En känsla av mindervärdighet som göder fientlighet.

Nej. övriga partier i Frankrike har inte lagt två strån i kors för att minska ojämlikheten och grunden för att rädslan växer.

När jag hittade den gamla anteckningsboken från Galleries Lafayette tänkte jag på en sak som mina franska vänner sa en dag i tvättstugan i Filmstaden. 

Eva, jag kan inte begripa varför ni inte bara tar och säljer maskinerna här. Ingen kommer ju att veta vem som gjorde det.

Jag blev så förvånad, svarade att - men vi har ju alla nytta av maskinerna. Inget skulle ju bli bättre om de försvann.

I anteckningsboken finns inte bara föreläsningar och tankar. Där står också alla telefonnummer i Paris och adresserna. Inte en enda av dem som var här, bor kvar.  Ingen lever längre på Boul St Germain, rue Ledion, Boul Jordan eller vid Porte de Orléans. Inte någon som kan eller vill bo i 14:e arrondissement. Nu finns de vid Medelhavets kust, i Quebec, USA och i London. M som så gärna ville leva sitt liv vid Jardin du Luxembourg sa till mig i höstas att hon är glad att hon tidigt drog ner till Medelhavet.

- Jag har inte tjänat en massa pengar, men vi har kunnat leva ett lugnt liv med god mat och sluppit jaga lyckan genom att räkna antalet premiärer, fester och  tjusiga kläder vi har kunnat unna oss. Men det är inte läge för att börja diskutera politik med grannarna i Cagnes sur mer. Nej,det är inte läge att tänka på politik överhuvudtaget. Jag har inte röstat sen Le Pen stod mot Sarkozy.

1970-talets engagerade unga var finns vi?